och grefve Axel von Fersen d. y., hvilka alla voro konungen personligen tillgifna. De delade icke Armfelts åsikt utan biträdde konungens, och man beslöt sig för att se tiden an. Men på e. m. samma dag, det var den 14 augusti, afsändes till Anjala kungens adjutant baron Albrekt von Lantingshausen för att göra sig underrättad om förhållandena, och vid sin återkomst meddelade denne, att konfederationen var allvarsamt etablerad och att öfverste Hästesko, som var dess verkliga hufvud, höll general Armfelt och öfverste von Otter nästan under bevakning, så att de ej skulle kunna visa sina rätta tänkesätt.
Under de närmast följande dagarna var konungens belägenhet mycket kritisk. Det talades både om öfverhängande fientliga anfall mot högkvarteret och att de sammansvurne umgingos med planer att bemäktiga sig hans person. Den 19 augusti, årsdagen af den lysande bedriften 1772, ansåg till och med Armfelt ställningen så förtviflad, att han i ett bref till sin maka yttrade, att konungen var nära sin undergång och att det enligt alla personers mening, som ville honom väl, ej återstod någon annan utväg än att han kastade sig i nationens armar och ärligt erkände, att han hade misstagit sig.
Men räddningen var nära. Underrättelser ingingo om att Danmark ämnade med vapenmakt uppträda på Rysslands sida, och Gustaf, som härigenom fick en fullgod anledning att lämna Finland, bröt den 25 augusti upp från Kymmenegård. Samma dag afvisade han i Lovisa Anjalamännens ombud, öfverstelöjtnanten frih. E. A. Leijonhufvud, under förklaringen: »Jag underhandlar icke med rebeller», och afreste
