skyndsamt öfver Helsingfors och Åbo till Stockholm, uppskjutande till ett gynnsamt tillfälle i framtiden att anställa efterräkning med konspirationens ledare och medlemmar.
I Sverige hade emellertid underrättelserna om
tilldragelserna i Finland väckt den största bestörtning;
man beklagade djupt de oväntade krigiska motgångarna,
hvilka ej kunde hemlighållas, och man fördömde
armébefälets och särskildt Anjalamännens tillvägagående.
Ett flertal emot dem riktade ströskrifter trycktes och
spredos vida i landet. En bland dessa för den tidens
politiska broschyrskrifveri så upplysande publikationer
bär titeln »Bref till en vän i Armén» och bjuder på
följande högtrafvande afslutning: »Hölj Er fege i
gruset och i skammen af den förnedring, i hvilken I
så när försatt både konung och rike, men som ensamt
skall drabba Er. Ännu är det gamla ärliga svenska
blodet icke förskämdt, ännu gifves bland svenska folket
varma hjärtan för konung och fosterland. Med Eder
blygd skolen I finna stockens tillgifvenhet, nit och mod
och ära skall blifva dess belöning, då I gömmens uti
evig nesa och förakt bland alla ärbara nationer».
En annan traktat, som kallas »Erindringar till de missnöjda i landet» och som uppgifves ha författats af biskop Jakob Lindblom, den sedermera bekante och för sin katekesbearbetning ej alltför populäre ärkebiskopen, inledes med några uttalanden om, att Gustaf III var en åtskilligt bättre kung än Johan III, som störde samvetsfriden i riket, än Carl IX, som lät strömmar af blod flyta omkring tronen af rikets högste ämbetsmän, än Carl XI, som återtog gods och
