egendomar för att göra sin skattkammare rik, än Carl XII, som för egen ärelystnad lät en miljon medborgare stupa för svärdsegg och fältlefnad. Därpå kommer en vädjan till de olika stånden och slutligen följande beska vidräkning med det fronderande ridderskapet, säkerligen skrifven med höga vederbörandes goda minne:
»Men en del af Eder, Svea ädlingar, det är för din skull, som mitt hjärta vill brista, min blod stelna och min själ försättas i den djupaste fasa. Känner du ej hvad denne konung för dig gjort hafver? Känner du ej, att det är blott för dina förfäders ärorika gärningar, du nästan för intet äger mest hälften af den bördigaste jord i riket, under det bonden skall skaffa dig en läcker mat på ditt bord, granna kläder på din kropp och klingande metall, för att vid spelbordet göra dig ett angenämt tidsfördrif? Känner du ej att Gustaf III dragit dig och dina barn fram till rikets mest lönande sysslor, omfattat dig med den yttersta nåd och beklädt dig med de största ärotecken? Men hvad hafver du honom och fäderneslandet däremot gjort? Jo, då han är nödsakad att för egen och för fäderneslandets heder och säkerhet draga i fält mot en hotande och trotsande fiende, då han öfvergifver ett kärt fädernesland, de ömmaste och käraste blodsförvanter, då han har dragit sitt svärd och inför Gud heligt lofvat vara den förste, som det vill färga i ovänners blod, så sticker en del af dig sitt i skidan, vänder om och vandrar af och lämnar din konung allena mot fiendens styrka, färdig att af feghet och klingande skäl öfverlämna både kung och fosterland till en hätsk fiendes egenvilliga åtgärd; men måttet är icke fullt, utan till råga talar du hätskt emot
