rådet allvarligt tillråddes af riksrådet friherre Carl Sparre, som där i hans närvaro lämnade en hopplös skildring af rikets värnlösa belägenhet, och hvilket äfven Armfelt ifrigt yrkade på. Men till Sveriges lycka, skrifver Tegnér, blefvo föreställningarna härom utan verkan. Konungen var nära att gifva vika, men fann understöd hos franske ambassadören markis de Pons. »Gustaf III:s mod och förtröstan till sitt folk segrade öfver de betänkligheter, som framställdes mot krigets fortsättande, och han insåg därjämte, att en riksdag skulle medföra större vådor än en ärlig strid, äfven med underlägsna krafter, mot den nye fienden. Han beslöt att i en folkbeväpning söka de medel till rikets försvar och ordningens uppehållande, som ej annorstädes stod till buds, och han dröjde ej att gripa verket an. Han begaf sig till Dalarna för att, enligt sina egna ord, uppmuntra dalkarlarna, som på visst sätt hafva genom gammal häfd rätt till rikets värn mot danskarna, att upprätta en kår, som skulle skickas ned till Göteborgs försvar.»
Denna Gustafs Dalafärd, som ingalunda saknade en mot hans lynne och smak svarande teatralisk iscensättning, blef af samtiden rätt olika bedömd. Äfven bland konungens vänner och anhängare funnos de, som hyste betänkligheter mot företaget. Sålunda säges Nordin hafva varnat för »att allmogen ej borde få tillfälle att svärma, ty sådana saker stanna ej där de begynna», och Rosenstein varnade likaledes »för att i inrikes saker nyttja allmogen, hvilken alltid blir farlig för den som brukat densamma». Inom oppositionen följde man konungens förehafvande med oro och ogillande, och i Hamiltons anteckningar läser man
