under det roande försöket att förlöjliga och förvränga konungens uppträdande en tydlig grämelse öfver dess framgångsrika resultat: »Hvar som helst i dessa okunniga trakter någon minnesvård fanns öfver Gustaf Vasa, höll denna hans ättling rörande tal till allmogen. Hvar denne store konung kunde nämnas, där nämndes han. Armén gafs ut för förrädare, danskarna (af hvilka ett inbrott förmodades) för lika regeringslystna nu som då, dalallmogen för Sveriges i alla tider utkorade skyddsänglar. — Dalkarlarna voro ej svåra att öfvertala. De trodde sig lika ärorika nu, då de smidde bojor åt sitt fädernesland, som fordom, då de befriade det från dylika, och utlofvade till en början en frikår på tretusen man.»
Gustaf hade emellertid bedömt förhållandena riktigt. Hans vädjan till dalkarlarna liksom till flera andra landskaps allmoge medförde en allmän folkresning, danskarnas för öfrigt ganska lamt utförda anfall tillbakaslogs. Göteborg räddades från att falla i deras händer genom hans personliga ingripande, och sedan ett vapenstillestånd genom engelska sändebudet sir Hugh Elliots kraftfulla bemedling ingåtts, fick konungen rådrum att återupptaga försvaret mot Ryssland och att ägna sig åt de inre angelägenheternas ordnande. Den stora penningebristen gjorde ständernas sammankallande nödvändigt, och så utfärdades kallelsen till den märkliga, på öfverraskningar så rika och i sina följder för konungen ödesdigra riksdagen 1789, som öppnades i Stockholm den 2 februari. Här är ej nödvändigt att redogöra för densammas allmänt kända innebörd och förlopp, utan må vi begränsa oss till några erinringar om de märkligare episoderna i den spännande striden
