mellan konungen och adeln om förenings- och säkerhetsakten — episoder, som jämte de i dem mer framträdande personerna voro föremål för det samtida Stockholms lifliga uppmärksamhet och intresse.
Bland oppositionens ledare på riddarhuset märktes i främsta rummet fältmarskalken grefve Axel von Fersen, den gamle högt ansedde partichefen från frihetstiden, samt vidare kammarherren friherre Carl de Geer af Luefsta, »djärf, nitisk och den rikaste adelsman, törhända den förmögnaste enskilda person i Sverige», lagman Johan Adolf Spaldencreutz, riddarhusets bäste talare, den högt aktade direktör Claës Frietzcky, generalen grefve Fredrik Horn, som vid 1772 års revolution varit en af konungens hängifnaste beundrare, men nu var en af hans hätskaste motståndare, m. fl. Jämte dem märktes den gamle partigängaren general Pechlin, bröderna Johan och Jakob von Engeström, högt ansedda för redbarhet och den förstnämnde på grund af sina grundliga statsrättsliga insikter kallad »riksens ständers nötknäppa», åtskilliga andra framstående militärer och civila ämbetsmän och en mängd yngre adelsmän, bland hvilka den sedermera genom sin inblandning i mordanslaget ryktbare grefve Adolf Ludvig Ribbing gjorde sig särskildt bemärkt genom sin hetsighet och sina lidelsefulla inlägg i debatterna.
Utan tvifvel befunno sig sakkunskapen och det medborgerliga anseendet hufvudsakligen på oppositionens sida, medan enligt bland andra hertiginnan Charlottes uppfattning konungens anhängare så godt som allihop voro mindrevärda, obetydliga, ja till och med tvetydiga personer. Särskildt om dem ibland dem, som togo den konungens ärenden gående landtmarskalkens
