sig af sitt begär att göra lycka», baron Svante Leijonhufvud »präst och något sinnesrubbad», kapten Carl Leonhard Stålhammar »bankruttör, som för sitt uppehälle idkar ett tämligen dåligt författarskap och för öfrigt är färdig att begå hvilka nedrigheter som helst», o. s. v. Om öfverjägmästaren Per Gustaf von Unge upplyses, att »han super från morgon till kväll och aldrig plägar infinna sig på riddarhuset annat än i berusadt tillstånd», och majoren Johan Henrik Steuch var »icke blott en dålig människa, som ofta plägade vara hos kungen, utan hade också flera gånger varit gift men alltid behandlat sina hustrur illa och betraktat dem som handelsvara», medan hofjunkaren Carl Fredrik von Flygarell och lagman Baltzar Elias Hoppenstedt hade flera gånger varit bysatta och ansågos vara mindre ärliga».
När en hög dam, som stod eller borde stå öfver eller åtminstone utom partierna, kunde omfatta och nedskrifva sådana omdömen, kan det ej förvåna, om konungens och landtmarskalkens anhängare från oppositionens sida voro föremål får en ännu förklenligare värdesättning. Mycket af hvad som i den vägen sades och antecknades har emellertid skattat åt förgängelsen, men ett och annat har bevarats, och däribland må nämnas en förteckning[1] på »Subscribenter på landtmarskalkens klagomål till K. Maj:t öfver ridderskapet och adeln vid 1789 års riksdag», hvilken efter vederbörandes namn upptager bidrag till deras karakteristik, enligt motståndarnes uppfattning. Flera af dessa omdömen äro så plumpa, att de ej kunna återgifvas, men några andra må, fastän saftiga nog, anföras, upplysande som de äro för den gustavianska riddarhusandan.
- ↑ I Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsamling.
