ingalunda uteslutande af hoffjäskar, lycksökare och andra betänkliga individer, hvilka för öfrigt ej heller saknades på motsidan.
För eftervärlden kvarstår emellertid det intrycket, att ridderskapet och adeln vid 1789 års riksdag var en mycket heterogent sammansatt församling, hvars oregerlighet ökades genom konungens olyckliga val af landtmarskalk och vice landtmarskalk. Till den förra befattningen utsåg han den för densammas maktpåliggande värf alldeles oduglige generalmajoren, grefve Charles Emil Lewenhaupt. Om helt få politiska personer torde så många oblida och förlöjligande omdömen och uttalanden ha fällts som om denna bärare af det gamla ansedda släktnamnet. Han var son af den olycklige, i partistriderna och för det så föga ärorika finska kriget på 1740-talet offrade generalen med samma namn och född år 1721, hvadan han redan på grund af sin höga ålder torde ha varit mindre skickad för den ej blott klokhet och kunskaper utan äfven mod och smidighet kräfvande posten. I saknad af dessa egenskaper, var han äfven i andra hänseenden olämplig, utom från konungens ståndpunkt, som i honom fann ett lydigt redskap för sina planer. Hertiginnan Charlotte erkänner visserligen, att han var en gammal hedersman och utrustad med ett så orubbligt lugn, att han utan att däraf beröras skulle kunnat se himlen falla ner, men tillägger, att han för öfrigt var i alla hänseenden inskränkt. A. L. Hamilton, som från Lewenhaupts ungdom berättar, hur han af en sjöofficer Graman lät locka sig till att yppa sin faders gömställe 1743, och med anledning häraf bifogar »dumheten kan ej gå längre än att göra sin fader hufvudlös och smida bojor åt
