sitt fosterland», säger om hans val till landtmarskalk, att »det väckte åtlöje, men det fordrades mycket förstånd att uppleta en med så litet».
I dessa omdömen öfverensstämma så godt som alla de öfriga memoarskrifvarne, och visst är att den gamle mannen, hvars goda afsikter dock ingen betviflade, redan vid sin debut på riddarhuset, då valet af ledamöter i sekreta utskottet skulle företagas, gjorde en slät figur och att äfven fortsättningen var föga lyckad. Efter någon tid inskränkte han också sin verksamhet till ett stumt deltagande i nyssnämnda utskotts förhandlingar och öfverlämnade ordförandeklubban på riddarhuset åt vice landtmarskalken, amiral Pehr Lilliehorn, hos hvilken enligt Hamiltons utsago »allt utvisade, att det själen var till hans kropp, det var egennyttan till hans själ», och som inom kort skulle på ett föga hedrande sätt utmärka sig i kriget. I sjöslaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, hvari han deltog som kommenderande konteramiral, efterkom han nämligen ej hertig Carls order att framrycka mot fienden utan befallde i stället fyra af sina fartyg, som voro på väg att förena sig med hertigens afdelning, att vända och intaga plats i linjen. Ställd inför krigsrätt, dömdes han till arkebusering, men fick domen ändrad till landsflykt. Efter några månaders vistelse utomlands erhöll han emellertid tillstånd att åter inkomma i riket, »i anseende till de trogna tjänster, han gjort kungl. maj:t och landet under riksdagen 1789» — alltså ett vittnesbörd om konungens nåd och tacksamhet för hans förhållande som vice landtmarskalk. Men i vida kretsar rådde en helt annan uppfattning såväl härom som
