om Lilliehorn i öfrigt, och ett minne häraf föreligger i den roliga karikatyr, som med underskriften Finis coronat opus föreställer amiralen med en djäfvul bakom sig ridande på en galt. I bakgrunden synes ett linjeskepp med en hängande person på rånocken, i förgrunden ligga talmansklubban och den sönderbrutna landtmarskalksstafven, och ur galtens svans strömmar liksom hos sagans åsna ett regn af dukater — en hänsyftning på Lilliehorns i Carlskrona som privat näringsfång bedrifna svinhandel.
Det kungliga förslaget om förenings- och säkerhetsakten medförde skandalösa uppträden och våldsamma åtgärder. Bland de förra må anföras en episod, belysande såväl den upphetsade stämningen som hur det kunde gå till på själfva riddarhuset under det dock för förfinadt lefnadsvett ansedda gustavianska tidehvarfvet. Den här ofvan omnämnde hofpredikanten von Castanie tillät sig »i skydd af sitt heliga ämbete och i hopp om ett pastorat» vid något tillfälle att taga landtmarskalkens parti och blef med anledning häraf föremål för allmän förbittning. »Grannarna började att spotta honom i ansiktet. De öfriga bänkarna gjorde sedan detsamma genom deputationer, så mangrant, att då prästen, som ej dröjde länge, förfogade sig bort, såg han till sist ut som Azor, och hans svarta kappa liknade en tigerhud. Salfvor af skratt ledsagade hans bortgång». Allt detta enligt A. L. Hamiltons kanske något öfverdrifna skildring, men äfven hertiginnan Charlotte omtalar tilldragelsen och berättar, att den stackars hofpredikanten, som hon kallar »en illa känd prästman», väl ej blef nerspottad men fick ett ordentligt kok stryk. I alla händelser
