väckte affären åtskilligt uppseende, men Hamilton, som säger att adelns hämnd var kitslig och medger, att den var högst oanständig, tillägger den tröstande betraktelsen: »Men hvad förtjänar ej en sanningspredikant, som jäfvar den mest uppdagade sanning och det till sitt eget stånds vanära.»
När denna händelse inträffade, hade emellertid konungen oberoende af herr von Castanies och andra rojalisters kanske mera besvärande än gagnande bistånd vidtagit en åtgärd, som väsentligt skulle främja framgången af hans planer, men äfven betydligt vidga klyftan mellan honom och den motspänstiga adeln. Efter en del stormiga uppträden lät han nämligen den 26 februari häkta åtskilliga af oppositionens ledare och medlemmar. Grefvarne Axel von Fersen och Fredrik Horn, friherrarna Gustaf och Rutger Maclean, Stierneld och De Geer samt direktör Frietzcky fördes till Fredrikshof, medan grefve Brahe och general Pechlin fingo arrest på sina rum och justitiekanslern Lilliestråle, öfverstarne von Gerdten och Almfelt (en af Gustafs ifrigaste anhängare 1772 och därför adlad), k. sekreteraren von Engeström och riddarhussekreteraren Bungencrona m. fl. insattes »dels på högvakten, dels ock såsom tjufvar och missdådare uti de allra värsta kyffen på Kastenhof». — Hertiginnan Charlotte, som med tydlig ovilja nedskrifvit denna anteckning, meddelar äfven, att de förnämliga herrarne på Fredrikshof visserligen erhöllo tämligen anständiga rum, men att dessa såsom för förbrytare voro försedda med reglade dörrar och galler för fönstren.
Den glade kung Fredriks lustslott, där under hans och hans skötesvän Erland Bromans tid så många
