motståndare, om öfverläggningarnas resultat ej skulle motsvara hans önskningar.
Berättelserna härom äro emellertid hvarandra motsägande, och fastän det ej är lätt att afgöra hvilka som äro de tillförlitligaste, må några ibland dem här anföras. De äro ju af intresse som tidsbilder och för den belysning, de sprida öfver den gustavianska tidens lifliga men i jämförelse mot våra dagars rätt beskedliga stockholmska klasskamp.
Hertiginnan Charlotte, hvars sympatier voro på oppositionens sida, skrifver i sin dagbok: »Ett bevis på huru oberäknelig en lössläppt och berusad folkhop kan vara är, att då den underrättades om att kungen fått allt hvad han begärt, hurrades det under glädjerop för hvarje vagn med någon medlem af ridderskapet och adeln. Huru otroligt det än förefaller, var det kungen, som genom att låta utdela en half plåt per man uppviglat denna folkmassa, som bestod af bortåt tretusen personer, men den var nog icke så farlig, ty många voro ganska likgiltiga och somliga, såsom t. ex. matroser och perukmakarbiträden, höllo snarare med de förföljda. I hopen fanns dessutom en del tjänstefolk, beväpnade till sina husbönders försvar i händelse af behof, och med den numera så förändrade sinnesstämningen hade säkerligen adeln äfven kunnat påräkna understöd från borgerskapets sida. Lyckligtvis är vår nation i allmänhet rättänkande, så att man ej här behöfver befara sådana ohyggligheter som under Bartolomeinatten och liknande händelser, hvilka kostat så många människolif.»
I A. L. Hamiltons skildring, hvari folkmassan betecknas som inemot »10,000 man pöbel», uppgifves,
