säkerligen på goda grunder, att borgerskapet ingalunda skulle taga adelns parti, utan tvärtom, att dess kavalleri var färdigt att under hertig Carls befäl försvara konungen. Man var emellertid beredd att möta våld med våld, och hertig Fredrik och åtskilliga adelsmän befunno sig därföre beväpnade på torget. »Man påstod», tillägger den mot Gustaf så uppbragte men dock af sitt hat ej ännu alldeles förblindade krönikören, »att ett tecken var gifvet af polismästaren Liljensparre till pöbeln, hvarefter denna skulle rätta sitt förhållande. Åkte konungen från riddarhuset, skulle den bete sig fredligt, red han därifrån, borde massakern begynna. Det senare är ej troligt. Det är stridande mot tidehvarfvets seder, mot konungens lynne, som ej syntes vara blodtörstigt, och till och med mot hans egna anhängares säkerhet inom riddarhuset, emedan man ej försport, att dessa bekommit något särskildt kännemärke för att blifva fredade. Men snarare är att förmoda, att i ett dylikt fall menigheten utropat konungen för suverän och åtföljt samt fört honom i triumf till de andra stånden, hvilka då stadfäst det beslut, deras medbröder fattat. På blott en tillsägelse af konungens generaladjutant åt pöbeln att begifva sig bort, skingrades den som lösa skyar vid en väderfläkt.» — Medan debatten på riddarhuset pågick, inträffade en lustig episod, som Hamilton bevarat åt minnet. Vid ett tillfälle då konungen hade ordet var oväsendet nere på torget särskildt starkt, hvarför herr Samuel Rosén von Rosenstein öppnade ett af fönstren och med späd och gäll röst ropade: »Tig edra kanaljer, han talar själf!» — Möjligen var det i samband härmed som den unge
