mannen för »oförsiktigt tal» afskedades från sin befattning som sekreterare i kanslipresidentkontoret.
Den tillförlitligaste föreställningen om uppträdena torde emellertid träffas i G. G. Adlerbeths berättelse[1], hvari omtalas, hur »en stor skara pöbel, somliga bevärade med påkar, större delen rusiga och öfverlastade, hade i mycken oordning beledsagat konungens vagn upp från slottet, dels sammanstött vid hans ankomst ifrån flera gatumunnar på torget med ohyggligt skri och buller. Tillika sammandrogs gulddragaren Oldenburgs skvadron af stadens kavalleri och lätta dragonkåren utanför hertigens af Södermanland sida af slottet i afsikt, såsom det sades, att om så tarfvades styra våld och bibehålla ordningen i staden. Under så hotande anstalter intog konungen landtmarskalksstolen och gjorde adeln en eftertrycklig föreställning, i början hindrad och afbruten af pöbelns buller, som trängt sig upp i riddarhusförstugan och med möda utehölls från salen, samt ej förrän på konungens uttryckliga befallning genom en utskickad officer kunde förmås att draga sig ned på torget, där den framgent kvarblef och förstärktes. Polismästaren var där själf tillstädes och försäkrade alla, som betygade förundran öfver denna ovanliga rörelse, att ingen oordning skulle inträffa, öfver hvilket en och annan adelsman verkligen skall blifvit förolämpad».
Emellertid hade konungen vunnit sina afsikter. Visserligen kunde ej majoriteten på riddarhuset förmås att underteckna förenings- och säkerhetsakten, men konungen hade öfvertalat grefve Lewenhaupt att
- ↑ Historiska anteckningar. B. 1. Lund 1892.
