Engeströms utsago[1] »tandem ante obitum felix». Men det fanns nog också folk, som de synliga nådetecknen förutan voro belåtna och delade Gjörwells här ofvan anförda åsikt om Gustaf III som den bäste kung Sverige ägt. Som exempel härpå må följande under eller eſter riksdagen från ett tryckeri i Stockholm utsläppta, svamliga och för tidens åt mysticismen lutande känslostämningar betecknande hyllning anföras:
Sanningens testamente till svenska folket.
Ängslig och tankefull öfver nuvarande tiders underliga skiften, då ett så redligt och braft folkslag, som de svenske äro, skola i sin egen barm och sköte finna medmänniskor, de där icke hafva afsky att ej allenast sönderslita hvarandra utan äfven i högsta måtto bedröfva en mild och nådig öfverhet, gick jag ensam och råkade händelsevis att stanna vid den store Gustaf Adolfs graf.
När jag märkte på hvad heligt rum jag var, ropade jag tröstlös och liksom i förtviflan:
Hvad är att vara svensk?
Då det med en klar och manlig röst svarades utur grafven:
Hvad är att vara svensk?
Af ingenting förfäras,
Ej för ett åskeknall utur flocken gå,
Af redligt folk för nit,
För tro och ära äras
Och aldrig uppå knä i oren afsikt stå,
För Gud, för kung, för lag,
För landet och dess goda
Beredd om så behöfs båd’ rock och skjorta bloda.
Jag blef häpen och i högsta måtto bestört öfver ett så oförmodadt svar; men vågade för andra gången fråga:
Hvad är att vara kung?
- ↑ Historiska anteckningar och bref från åren 1771—1805. Utg. af E. V. Montan. Stockholm 1877.
