Då det åter svarades:
Den krona lyser bäst,
Som ej af tårar blänker,
Det svärdet skarpast är,
Som förs med lagens röst,
Det purpur aldrahögst,
Som ingen blod bestänker,
Den nyckel aldrabäst,
Som går till allas bröst.
Den kung är aldrastörst
Och har de bästa troppar,
Som öfver själar rår,
Men inga toma kroppar.
Jag vågade då icke vidare besvära denna älskansvärda öfverlefva af den störste regent i världen, utan efter en djup betraktelse ropade jag till för mig själf:
Hvem för mig alper hit,
Från spetsen ner till alfvet,
Samt berget Taunus och stora Caucas?
Jag mura skall en stod högst upp till stjärnehvalfvet:
Den III:dje Gustafs lof skall djupt däruppå dra’s,
Då tid och tiders tid skall icke vara mäktig,
Att rifva kull en stod så ståtlig och så präktig!
Historien förmäler ej hvad konungen kände och tänkte, då han mottog denna om en Yckenbergs eller Sesemans skaldekonst erinrande lofsång, men man kan antaga, att han blef både smickrad och road. Han hade emellertid viktigare angelägenheter att ägna sin uppmärksamhet åt, såsom kriget och den sedan någon tid pågående rannsakningen med Anjalamännen. Den 9 mars hade de förnämsta bland dessa, nämligen general Armfelt, öfverstarne von Otter, Hästesko, Montgomery och Leijonstedt, samt öfverstelöjtnant Klingspor jämte Armfelts adjutanter Enehielm och von Törne, anländt
