från Finland, medan öfverste Hastfehr och hans adjutant von Fieandt kommit några dagar förut och major von Kothen anlände ett par dagar senare. Det berättas, att konungen hade ämnat göra deras infärd i Stockholm så uppseendeväckande och förödmjukande som möjligt, nämligen under eskort af borgerskapets kavalleri genom stadens förnämsta gator, men att han afstod härifrån på hertig Carls föreställningar. Den mer försiktige hertigen, som för öfrigt på goda grunder misstänktes för att hysa sympatier för konspiratörerna, lär nämligen ha befarat, att polismästaren Liljensparre skulle i så fall ha uppviglat pöbeln att ställa till oväsen, hvilket, om det var sant, ju är en märklig karakteristik af ordningens upprätthållare. Förloppet blef emellertid ej så äfventyrligt, som det kunnat blifva, men i alla fall tillräckligt dramatiskt för att förtjäna omnämnas. Härvid må den för tillförlitlighet ansedde Barfods skildring tjäna som ledning.
Från Åbo hade de arresterade under bevakning af major Guttofsky förts på slädar den vanliga postvägen öfver Ålands haf till Grisslehamn och vidare till Stockholm. Vid ankomsten till det utanför Roslagstull belägna värdshuset Ålkistan emottogos de af en afdelning af borgerskapets kavalleri under befäl af ryttmästaren och bryggareåldermannen Wier, löjtnanten och bagaren Flor och kornetten och fabrikören Hedman, som skulle eskortera dem till Fredrikshof. Wier hade order att föra fångarna dit genaste vägen och att noga tillse det ingen af dem vare sig med ord eller på annat sätt ofredades, äfvensom att, om så behöfdes, möta våld med våld. Det hela tycks dock ha aflupit ganska fredligt och stillsamt, fastän redan vid ankomsten
