fängelse tycks ha varit åtskilligt hårdare än olycksbrödernas af riddarhusoppositionen, hvilket emellertid ej hindrade att de enligt krönikans vittnesbörd emellanåt beredde sig tillfälle att sammanträffa och hålla rådplägningar nattetid och att de någon gång fingo taga emot besök af sina anhöriga. Den omväxling och tröst, som härigenom bereddes dem, var säkerligen välkommen och äfven behöflig, ty rättegången blef både långvarig och rik på onödigt obehagliga episoder. Intriger och lidelser, afund och förtal spelade rikligt in, och fastän konungen ej blott tycks ha vinnlagt sig om opartiskhet i afseende på krigsrättens sammansättning utan till och med också lagat så, att flertalet af dess medlemmar tillhörde de anklagades parti eller åtminstone sympatiserade med dem, förstod han äfven att få sina egna önskningar om sträng vedergällning tillgodosedda. Upplysande i dessa hänseenden äro hertiginnan Charlottes månad efter månad nedskrifna anteckningar, hvilka vi emellertid här ej anse skäligt att återgifva. Det är tillräckligt att i korthet sammanfatta krigsrättens dom, som ändtligen den 19 april 1790 afkunnades och beträffande hufvudmännen innehöll att general Armfelt, öfverstarne Hästesko, von Otter och Hastfehr samt öfverstelöjtnant Klingspor skulle mista lif, ära och gods, öfverstelöjtnanterna Enehielm och von Kothen halshuggas samt öfverstarne Montgomery och Leijonstedt arkebuseras. De i komplotten inblandade officerarne af lägre grader dömdes, kapten Willebrand och löjtnant Gadolin att halshuggas samt en mängd andra officerare vid Åbo läns och andra finska regementen att arkebuseras och sergeanten Segerstorm, som gått deras ärenden och uppviglat soldaterna, att
