mista lif, ära och gods samt högra handen före hufvudet. De dömdes antal uppgick till etthundratjugofem personer.
Denna både i omfattning och stränghet väl i vår historia enastående blodsdom, som dock stod i öfverensstämmelse med då gällande lag, gick dess bättre ej i fullbordan. Gustaf III var ingalunda blodtörstig; hans minne omgifves tvärtom med många vittnesbörd om mildhet och försonlighet, om blott ej hans fåfänga hade sårats, ty då kunde han visa en lumpen hämndlystnad, och han begagnade nu sin makt att på ett för öfrigt högst godtyckligt och öfverraskande sätt bifalla flertalets bland de dömdes nådeansökningar. Beskedet härom anlände emellertid ej förrän den 22 augusti, så att delinkventerna i flera månader fingo dväljas i plågsam ovisshet. När afgörandet ändtligen kom, gällde benådningen till lifvet alla utom anstiftarne af komplotten, hvilka dock senare med undantag af Hästesko förskonades från dödsstraffet, medan samtliga de öfriga sluppo undan med längre eller kortare, i allmänhet lindrigt fängelsestraff, förlust af tjänsten o. s. v. General Armfelt, hvilken i betraktande af hans mer på oförstånd än förrädiska afsikter beroende brottslighet, men väl äfven af hänsyn till hans brorson gunstlingen, förskonades från dödsstraffet, insattes på behaglig tid på Malmö fästning, där han redan 1792 bortrycktes af döden. Hastfehr fick tillstånd att under bevakning vistas på någon af sin svåger, riksmarskalken, grefve Bondes egendomar, och därifrån begaf han sig följande året utomlands. Dödsdomarne öfver von Otter, von Kothen och Enehielm skulle gå i verkställighet den 8 september, men de benådades på afrättsplatsen,
