Ladugårdslandstorg, där stupstockar och likkistor för hvar och en stodo i ordning, och de torde följaktligen först i sista minuten ha fått veta förändringen i sitt öde. Det berättas också, att, medan Enehielm och von Kothen höllo sig tappert, var von Otter alldeles nedbruten af förtviflan. Klingspor, som också skulle ha varit med, var eller låtsades vara galen, så att han genom läkares och prästers ingripande slapp att föras ut, utan fördes till Danviken. Endast öfver Hästesko gick dödsstraffet i fullbordan, i det att konungen hade ställt sig obeveklig mot alla de böner om nåd, som framställts ej blott af den olycklige öfverstens anhöriga och vänner utan äfven af medlemmar af kungahuset. »Man kan», uppgifves konungen ha sagt, »förlåta ett statsbrott, men icke en chef, som uppstudsar den trupp, honom anförtrodd är; detta exempel är alltför vådligt och oförlåtligt i hvad regering som helst.»
Hästesko insåg själf det berättigade i denna uppfattning om hans förhållande och gick som en behjärtad man men kroppsligen försvagad af den långa vistelsen i fängelset till döden.
Liksom ofta varit fallet med afrättningar i gamla Stockholm betraktades exekutionen som ett folknöje. »Pöbelns sammanlopp var så stort», skrifver Adlerbeth, »att i staden under exekutionstimmen regerade en tysthet som om natten, och hus och bodar voro tillslagne. En fönsterluft vid torget betalades med 4 och 5 r:dr. Vid Hästeskos blods utgjutande har menigheten tycks utmärka någon rysning och blifvit flat, då de andra fingo nåd. De hade önskat, att en eller alla blifvit antingen benådade eller straffade.» — Hertiginnan Charlotte berättar, att »uteslutande populacen var
