närvarande» och att bland åskådarne ej fanns »en enda bättre människa med undantag af riksrådet Beck-Friis, hvilket ådragit honom allt hederligt folks afsky». En sägen att konungen skulle från ett fönster i något af husen vid torget ha åskådat afrättningen kan ej bekräftas och torde höra till det myckna förtal, som belastar hans minne. Att han emellertid ej lade den sorgliga episoden synnerligen på sinnet, framgår bland annat däraf att han aftonen före på Carlberg bevistade Stiernelds bröllop och då visade sin vanliga obesvärade glädtighet.
Af Hästeskos olyckskamrater fick von Otter tillstånd att vistas hos i Småland bosatta släktingar, under villkor att dessa ansvarade för honom, och Enehielm och von Kothen fördes till lindrigt fängelse, respektive i Varberg och Landskrona, därifrån de snart frigåfvos. Klingspor, hvilken som redan nämnts i stället för på Ladugårdslandstorg hamnade på Danviken, är en af de egendomligare figurerna i dramat, och hans tillvaro på det ruskiga dårhuset och senare öden äro intressanta nog som tidsbilder.
Broder till den under finska kriget 1808—09 sorgligt ryktbare fältmarskalken, var Otto Reinhold Klingspor liksom denne hofman och ansågs stå så väl hos höga vederbörande, att hans anslutning till de fronderande officerarne väckte stort uppseende. Men han var en orolig och ärelysten man, som var missnöjd med sin ställning vid Björneborgs regemente, där han såsom befordrad från en annan kår icke varit välkommen. Näst Hästesko och Jägerhorn blef han genom sina intriger vid regementet och sin verksamma del i komplotten den mest komprometterade, men hade genom
