sitt artiga umgängessätt och höfliga väsen i Stockholm förvärfvat många vänner, som arbetade för hans benådning. Hans uppförande vid emottagandet af dödsdomen, heter det i en anteckning[1], tillkännagaf både feghet och trots samt öfvergick till verklig eller låtsad galenskap. På Danviken uppförde han sig efter några dagar som fullkomligt klok, men föll i djup melankoli vid tankarna på eller tal om dödsdomen, allra helst det ännu var oafgjordt om denna skulle gå i verkställighet eller ej. Kyrkoherden Tolleson gjorde emellertid allt för att vända hans sinne från detta världsliga[2], och då han omsider blef säker om lifvets bibehållande, gaf han sig rätt väl till freds, utan att särdeles sakna sin förra ära eller sörja öfver förlusten af hofvets nöjen. Han hade egen kost och särskildt rum på dårhuset, men höll sig så mycket som möjligt ifrån de »i grannskapet befintliga uslingarna» och vistades mest hos inrättningens föreståndare Rosenlöf eller sällskapade med en för fylleri insatt bokhållare vid namn Morin, hvilken liksom han själf var virtuos på violin. Med höga vederbörandes hemliga bifall fick han slutligen i december 1791 tillfälle att rymma utomlands och afreste med förpassning som »kammartjänare Klingson» till Hamburg. För att dölja rymningen utkastades före afresan från Danviken, hans hatt på fjärdens is, så att man skulle tro, att han hade omkommit genom drunkning. På utländsk botten lär han först ha försörjt sig som handelsbokhållare. År 1792 återfick han ära och gods, men förbjöds att återkomma till Sverige och bosatte sig först
