III:s planer, då han år 1784 förvärfvade ön af Frankrike. Men landsflykt var under den senare delen af tjusarkonungens regering ett med förkärlek begagnadt sätt att blifva af med besvärliga motståndare och oroliga andar, och den lilla västindiska ön, som en föga berömvärd sparsamhet i nyare tid afhändt oss, var med sitt heta klimat knappast något paradis. Härom visste man väl föga under de första åren af den svenska besittningstiden, men den alltid påpasslige Gjörwell kunde redan samma år som Frankrikes afträdelse ägde rum lämna några meddelanden, i ett bref till P. Alströmer, som visade att ön ingalunda var något eldorado utan tvärtom ganska lämplig som förvisningsort. Den vakne nyhetssamlaren hade fått upplysningarna, som gingo ut på att S:t Barthélemy var mycket ofruktbar och mindre tjänligt som koloni än t. ex. någon af de i närheten af Porto Rico liggande öarna, af öfverstelöjtnanten vid arméns flotta, sedermera amiralen baron Victor von Stedingk, hvilken under amerikanska frihetskriget gjort sig väl hemmastadd i de västindiska farvattnen. Äfven andra flottofficerare kunde nog ge enahanda upplysningar, men mer än öns sterilitet och värmen, verkade väl det betydliga afståndet från Sverige afskräckande och förmedlade den stora ovilja, hvarmed konungens beslut angående Montgomery och Leijonstedt mottogs vid hofvet och i de högre sällskapskretsarna.
Upplysande för denna ovilja äro hertiginnan Charlottes uttalanden. I oktober 1790 eller strax efter beslutets fattande skrifver hon: »Det var under förutsättning att kungen skulle mildra straffet till lifstids fängelse, som med tiden kunde begränsas, som krigsrätten dömde dem till döden, men i stället uppfann
