konungen en ny straffart, nämligen att förvisa dem för sina återstående dagar till S:t Barthélemy och fullständigt aflägsna dem från alla anhöriga. För Montgomery, som har hustru och barn, är denna dom ännu grymmare än för Leijonstedt, som endast lämnar kvar vänner och en älskad broder, ty sådana band äro ej lika svåra att slita som en familjefaders». Och i februari 1791, då de biltoge voro på väg till eller kanske redan anländt till bestämmelseorten, där de säkerligen på grund af de dyra lefnadskostnaderna skulle få svårt att reda sig med de 32 skillingar om dagen, som konungen beviljat i traktamente, tillägger hon: »Kungens af fruktan eller hat framkallade hårdhet har varit oerhörd; han har visat sig okänslig för alla förböner och till och med för en makas tårar. Deras öde blifver att få försmäkta under en långvarig och pinsam landsflykt, fjärran från fosterland och vänner, den ene skild från sin maka och den andre från sin trolofvade. Ack! huru kan det komma sig, att mildheten skall vara en för vår konung så alldeles främmande känsla?» — De landsflyktigas pröfningar skulle emellertid ej blifva så långvariga, som man befarade. Efter att några månader efter Gustaf III:s död ha blifvit benådade, återfingo de friheten och längre fram äfven tillstånd att återkomma till Sverige. Leijonstedt afled emellertid på S:t Barthélemy, men Montgomery anträdde 1793 hemfärden och dog 1798 på sin gård Lindholmen i Uppland.
Det återstår nu att lämna några upplysningar om
de medlemmar af Anjalaförbundet, som genom att afvika
till Ryssland ej kunde nås af lagens arm. Jämte de
förutnämnda Jägerhorn, Klick och Ladau voro de
