Han var gift med en fröken Creutz, som afled på Jokkela i Finland år 1824.
Om Ladau äro uppgifterna däremot rikligare, ty han var den ende af Anjalamännen, som efter 1809 spelade någon roll i Finland, fastän af föga hedrande art. Sedan han återkommit från Ryssland, där han lär ha haft anställning på grefve Soltikoffs egendom Kiwineb, och dödsdomen upphäfts, återfick han adelskapet, blef hofråd, chef för finska postverket och medlem af kejserliga senaten, hvilket väckte mycket ond blod, ty han ansågs allmänt i Finland som rysk spion. Han afled först år 1833, och hans person och verksamhet har fått följande eftermäle: »Under mer än två årtionden stod han kvar som en sorglig representant för själfständighetspolitiken af 1788. Lika hatad som föraktad af sin samtid, skall Ladau i en framtid ihågkommas endast på grund af det onda, han gjort sitt fädernesland.»[1]
Kornetten von Essen slutligen, som blott var sjutton år gammal, då han antagligen på Glansenstiernas tillskyndan invecklades i komplotten och kom i Sprengtportens klor, drog en bättre lott ur lyckans hjul. Som följeslagare åt Sprengtporten under dennes utländska resa år 1791 träffade han i Aachen sin barndomsvän Carl Magnus Tigerstedt, hvilken som kammarpage var i Gustaf III:s följe under vistelsen vid den af franska emigranter uppfyllda kurorten. Genom hans bemedling kom han i beröring med öfverstekammarjunkaren baron Wrede, som förde hans talan hos konungen. Sedan ryske generalen von der Pahlen, som också vistades i Aachen, intygat, att Essen icke fört afvog sköld mot
- ↑ Castrén, Skildringar ur Finlands nyare historia.
