tillsatta slottsrätten och sedan vid Nedre borgrätten. Hufvudpersonen Abraham Isaksson De Broen var som bekant en mycket framstående skådespelare, men i privatlifvet uppenbarligen ej den »père noble», som biograferna särskildt framhålla, utan ett brushufvud, en bråkmakare, hvilken ofta ställde till extra spektakel på scenen och mellan kulisserna[1] och emellanåt var i konflikt äfven med polisen. Redan en så obetydlig anledning som en anmälan att han haft sin port öppen på natten, hvilket var förbjudet i den tidens Stockholm, förledde honom, som det står i polisdiariet för april 1792, att bemöta lagens väktare »med sturskhet och otidigt uppförande»; men vid nu ifrågavarande tillfälle, då hans rojalistiska känslor under påverkan af ymnigt pokulerande kommit i särskild svallning, släppte han riktigt Barrabam lös.
Rabaldret började den 17 juli, då underrättelsen om Svensksundssegern kommit. De Broen hade begifvit sig till högvakten å k. slottet och af kornetten Westman, som hade befälet öfver den vakthafvande truppen af borgerskapets kavalleri, blifvit inbjuden att dricka konungens skål. Hvad sedan hände belyses bäst af hans egen i försvarsskriften intagna berättelse, som oafsedt bidragen till hans karakteristik lämnar intressanta upplysningar om de politiska lidelserna och de sociala motsättningarna i Gustaf III:s Stockholm.
Efter att ha omtalat, hur han infunnit sig för att »vara vittne till den glädje, som lyste fram från dessa redeliga själar, hvilka på så utmärkt sätt med pukor och trumpeter firade den dagen, då konungen
- ↑ N. Personne anför härpå flera roande exempel i sin 1913 utgifna Svenska teatern under gustavianska tidehvarfvet.
