vunnit seger öfver ryska skärgårdsflottan», skrifver den tydligen äfven i häktet föga modstulne skådespelaren: »Min själ vardt genast upplyst, och min lilla pegas ville icke bära mig vid jorden; jag började straxt sjunga konungens lof, och versar tröto mig icke, ehuru jag aldrig lärt att rimma. Jag tillvann mig därigenom de herrars vänskap, som den dagen voro på vakt. Under det denna glädje påstod kom källaremästaren Simson in i högvakten. Trumpetaren herr Ryberg stiger då fram till herr kornetten Westman med utlåtelse, att han ej orkade blåsa mera, hvarpå herr Westman svarade: ’Nå det blir därvid’, och som jag stod bredvid herr Westman, hade herr Simson den utlåtelsen: ’Betalar du inte de fähundarne?’
Som den där själf tjänar konungen och af aktning för riksmarskalkens fullmakt, förtröt detta mig något, hvarföre jag på en höflig fason svarade herr Simson, att man borde gå vackert till väga med sådant folk, då de äro öfverlastade, och att den som känner detta instrument, vet att det icke låter tvinga sig och att ej en gång konungen kan tvinga dem att blåsa sedan lungan är matt och organerna uttömda, samt att ingen privat kan tvinga detta folk att blåsa, om icke de själfva vilja därmed förtjäna sig en handpenning. Hvarpå herr Simson knappt tillät mig att tala ut, förrän han svarade mig: ’Herre, ta mig djäfveln, ni har mera vett än den hund där står, och om konungen vill, skall både ni och de spela på Packartorget.’ — ’Ja, herre, om det vore en teater, och med samma skäl skulle han då låta er skänka i vin där.’ — Herr Simson svarade: ’Å hut fä’, hur har ni kommit hit? Det lärer vara för att snugga er till
