några glas punsch, och ni lär väl krypa härifrån i kväll’, då herr kornetten Westman tog mitt parti och svarade: ’Jag har bjudit honom hit.’
Detta kostade på mig att höra af Simson, som den dagen ej var på vakt; jag bad honom därför vänligen, att han ej skulle hafva grofva utlåtelser emot mig på ett ställe, där jag ej kunde försvara mig, och fast jag ej vore mer än en komediant, hade jag ändå lika så mycken ära i själen som herr Simson. — ’Att ni är en komediant, herre, svarade han, behöfver ni inte säga mig, ty jag har skrattat mången gång åt er för min plåt, och jag undrar att ni får vara i hederligt folks sällskap.’ — Dessa utlåtelser af herr Simson upprörde mitt blod och satte det i jäsning; men jag kom ändå ihåg på hvilket ställe jag stod och bad honom därföre gå med mig tolf steg utom borgen, men oaktadt han heter Simson vågade han det icke. Jag sade intet mer än de orden: ’Herre, vi råkas!’ När herr Simson för andra gången gick från högvakten, gick jag på samma gång med, men ej i tanke att slåss. Jag gick således till herr Simson, tog honom i handen och sade: ’Herr Simson, låt oss bli vänner i det sällskap, där ni nyss chikanerat mig; jag är icke född för att tåla försmädelse, utan kom och låt oss dricka på saken och bli vänner’, hvarpå herr Simson stötte mig i bröstet med vänstra armbågen, så att jag höll på att mista andan, sägande tillika: ’Hut, sakramenskade fä!’ — Därpå slog jag honom vid örat, så att peruken flög af; att mina fingerändar äfven då torde råkat hans näsa, så att den gick i blod, kan väl vara möjligt. Herr Simson tar då sin käpp och syftar efter att gifva mig ett dråpslag, men som jag
