lät min vänstra arm för att sauvera mitt hufvud och ansikte taga emot slängarna, så fick jag Gud ske lof intet dråpslag.»
Simson, hvars framställning af förloppet är något afvikande och som påstod sig ha utan anledning blifvit öfverfallen af De Broen, vände sig till polismästaren Liljensparre med yrkande om sin vederdelomans bestraffning. Liljensparre sökte emellertid medla och tycks ha tagit parti för De Broen, som också redan ett par dagar efteråt visade att uppträdet ingalunda nedstämt hans mod. Under eller efter processionen med troféerna, den 21 juli, rusade han nämligen i västra slottshvalfvet på en fänrik Hammarlund, som var inbegripen i samtal med general Zöge von Manteuffel och som han trodde tala illa om konungen. Han pressade fänriken mot en pelare och »fick honom i halsen», men sedan man förehållit honom, att han störde borgfriden, begaf han sig ner till Riddarhustorget, där han på Engelska källaren lät traktera en hop utanför varande gesäller, drängar o. s. v. med punsch. Sedan satte han sig i spetsen för skaran, som tågade genom de förnämsta gatorna och ropade hurra för alla »svenska ryssar».
Särskildt skränades det utanför generalerna Duvalls och Hermanssons, grefve Carl Pipers och baron De Geers m. fl:s hus. På Norrmalmstorg råkade kryddkrämaren Lavén, som där hade sin bod och nyfiken skyndade ut för att se hvad som stod på, att i misshugg få så mycket stryk, att han enligt d:r Wertmüllers intyg hade »en blånad med svullnad omkring vänstra ögat, två bulor i hufvudet och en kontusion i nacken och på vänstra sidan». Det var tur att
