blef så förbittrad, att han genom polismästaren förbjöd henne att visa sig på hofvet, inom kungaborgen, på teatern, börsbalerna o. s. v. — en ukas, som väckte stort uppseende och under flera månader lidelsefullt dryftades inom societeten.
Ett par dagar efter sistnämnda festlighet, hvilken i likhet med konungens öfriga fjäsande för borgerskapet ej förfelade att väcka klander och missnöje hos den adliga oppositionen, inflyttade han från Drottningholm, där han i allmänhet visat sig till synes oberörd af de hopade svårigheterna, men emellanåt enligt hertiginnans och många andras anteckningar varit nervös och kitslig mot sin omgifning. Härtill bidrog väl i främsta rummet umgängeslifvets tråkighet och dysterhet; den förr så firade konungen hade ju öfvergifvits af hofvets lysande skönheter och eleganta kavaljerer. Han hade stött sig ohjälpligt med adeln, den samhällsklass som för honom, hur mycket envåldskung han än blifvit och hur väl han förstod att ställa sig med präster och borgare, var det enda ståndet i riket. December månad lefde han också i tillbakadragenhet på Haga, omgifven af en liten krets förtrogna och förberedande de planer och åtgärder såväl i den inre som yttre politiken, som under de femton månader, han ännu hade kvar i lifvet, skulle lämna nya vittnesbörd om hans i mycket storslagna idéer, men äfven medförde hans tragiska slut.
