ombyggnad. Denna torde ha varit fullbordad i början af 1760-talet[1], och huset bestod då jämte hufvudbyggnaden åt hamnen af ett par flyglar eller mindre hus, som sträckte sig till Blasieholmsgatan och där förenades af en stenmur med en port i midten af gjutjärn och bärande initialerna C. F. P. och däröfver en friherrlig krona.
Generalen bodde själf i hufvudbyggnaden, under riksdagarna och eljes då han ej uppehöll sig på sin egendom Ålhult i Vimmerbytrakten, och bostaden var nog både rymlig och präktig, ty enligt mantalslängderna skattade generalen för 32 dubbla, 99 enkla och 24 mindre fönster, för förgyllda möbler med sidenklädsel, guldlister o. s. v. I de öfriga lägenheterna bodde enligt traktens förnämste kännare[2] »mest patrask», hvarmed antagligen menas en hjulmakare, en hofslagare samt innehafvarne af två näringsställen o. s. v.; men benämningen var kanske tillämplig äfven på några andra af invånarne, såsom generalens förtroendemän och politiska handtlangare, kaptenen Adam Stålhammar och våginspektoren Philip Befvie (Boivie), och på den illa anskrifne och ansedde ryske ministern Simolin, om hvilken Ulla Fersen sade, att »han såg ut som en lakej som blifvit kammartjänare», och hvars förhållande till en aktris gaf G. J. Ehrensvärd anledning att skrifva: »I hennes sällskap glömde han sina förtretliga stunder utan att ge henne många roliga.»
- ↑ I Stockholms stads byggnadskontor förvaras en ritning försedd med påskriften “Herr Baron General Pechlin skall bygga efter denna ritning. Stockholm den 27 juni 1758. Blasieholmen.“
- ↑ F. U. Wrangel, Blasieholmen och dess innebyggare. Sthlm 1894.
