fruktsamhet, som vi ha att räkna med inom en mycket nära framtid.[1]
Utifrån den så valda befolkningspolitiska värdepremissen framstår det då såsom en social livsfråga: vilka sanktioner – i psykologisk, sociologisk mening – har barnafödandet? Vi måste liksom börja inventera själva motiven till att äkta makar frivilligt underkasta sig barnavling, trots att den är förbunden med obehag och risker för den kvinnliga parten, trots att den vållar avbräck i hennes arbete och övriga livsföring, trots att den är tillfälligt hindrande för ett tillfredsställande sexualliv och medför fara för trohetsförhållandet inom äktenskapet, och trots att den innebär en mycket betydande kostnadsökning i familjebudgeten samt allahanda uppfostringsbekymmer i framtiden.
Äro vi befolkningspolitiskt intresserade av att barn födas i större antal, bli vi även tvungna att söka förstärka de motiv, som kunna övervinna alla dessa svårigheter, samt att försvaga vissa av de avhållande motiven. Detta kan blott ske genom en omgestaltning av de sociala och ekonomiska grundvalarna för familjeinstitutionen, reformer vilka emellertid äro starkt påkallade även av andra och direktare skäl.
En befolkningspolitisk inställning med nyss antydd målsättning leder således, då den är klarsynt och ärlig, rakt fram till
- ↑ För fullständighetens skull vilja vi vidare erinra om att därest man önskar en konstant befolkningsstorlek, som överstiger den som så småningom skulle inställa sig sedan fruktsamheten åter nått upp till reproduktions-gränsen, så skulle därefter ytterligare en fruktsamhetsstegring vara påfordrad till dess att denna högre konstanta folkmängd säkrats. Den som dessutom till äventyrs rentav skulle önska ej blott en konstant befolkning vid viss storlek utan en så småningom i viss grad stigande folkmängd skulle i motsvarande grad behöva eftersträva att en dylik extra fruktsamhet över reproduktionsnivån hölle i sig även på längre sikt.
Det skulle i hög grad öka klarheten i den befolkningspolitiska diskussionen, om de här och på andra ställen i texten angivna kvantitativa relationerna i möjligaste mån fasthölles. Allmänna kvalitativa omdömen förvirra lätt denna diskussion, och erfarenheten visar även att de bidraga till att vidmakthålla sådana onödiga skiljaktigheter i befolkningspolitiska åsikter, som icke äro av real karaktär utan bortfalla vid en kvantitativ precisering av dessa åsikter och deras kunskapsunderlag.
