spännverk, aflöste man med ett mekaniskt spännverk, bösshanen. Kulan utslungas alltså med ett spännverk af tredje ordningen, och vid snälltryckarelåsen sker det med ett af fjerde ordningen.
Tillåten mig att anföra ännu ett litet nätt exempel, nemligen att säga ett par ord om tändstickorna, som vi hafva haft dem! Och före denna korta tiderymd stodo vi manganister med hänsyn till elddon helt nära de lägsta naturisterna. Naturfolken upptände, såsom bekant, med ett skickligt och svårt inlärdt arbete eld, i det att de gnedo tvenne trästycken mot hvarandra, eller med andra ord de utlöste det mycket svårt utlösbara spännverket, brännmaterialet sjelft. Äfven de gamle grekerna förfor så.[1] Senare kommo stål och flinta, ett fysikaliskt spännverk. Med dess tillhjelp antände man (och man gör det ju ofta nog ännu i dag) ett lätt utlösbart, särskildt dertill beredt kemiskt spännverk, fnösket (då bestående af brändt linne). Med fnösket, så snart det glimmade, utlöste man ett något mera svår-lösbart kemiskt spännverk, svafveltråd, och med denna slutligen trä i tunna stycken, ej ens stenkol. För antändningen af trä begagnade man alltså efter hvarandra fyra särskilda spännverk, ett fysikaliskt (flinta och stål) och tre kemiska (fnöske, svafvel, trä).
Nå, än tändstickan? Ja, henne finna vi också helt och hållet på den här ofvan utvecklade principens mark. Detta lilla vigtiga elddon bildades derigenom, att man i det samma förenade till en början tre och snart nog fyra spännverk. Det är sålunda ett kemiskt spännverk af fjerde ordningen, åstadkommet utaf spännverken fosfor, klorsyradt kali, svafvel, trä. Svaflet har man sedermera vid många tillfällen ersatt med vax eller paraffin, hvarmed träet indränkes. Men principen igenkänner man fullkomligt klar; hvart och ett af de på hvarandra följande och på hvarandra inverkande spännverken är svårare att utlösa än det föregående, men utlöses med säkerhet, och så blir genom en helt lätt mekanisk inverkan på det yttersta, känsligaste lilla spännverket – så att säga »snälltryckaren» för det hela – åvägabragt utlösningen af dessa fyra, mycket fasta spärr, hvilket tillförene kräfde så mycken ansträngning och tog en menniskas, ja, mången gång tvennes fulla kraft i anspråk. Att man så sent lyckades komma till föreningen af de fyra spännverken, bevisar blott, att den till grund liggande tankegången måste hafva varit ansenligt svår.
Vi hafva nu äntligen den manganistiska principen klar för oss i allmän form, och denna påvisad genom exempel såväl i det stora med afseende på de väldigaste krafter, som ända ned till det minsta och nättaste; och vi kunna derföre nu uttala, att metoden består:
i den på vetenskaplig kännedom om naturlagarne grundade utbildningen och det deraf följande ordnandet öfver och jemte hvarandra af mekaniska, fysikaliska och kemiska drifverk.
Ehuru i det föregående denna princip blifvit utvecklad väsentligen med hänsyn till det mekaniskt tekniska slutmålet, så låter den dock utan svårighet äfven tillämpa sig på den kemiska teknikens processer, och torde derföre kunna anses såsom i sig innefattande hela uppgiften.[2] Man behöfver blott tänka t. ex. på kemiska fabrikationer, sådana som för svafvelsyra, färger o. s. v., vid hvilka både fysikaliska och kemiska element ingå, såsom ofvan jemte det mekaniska de båda andra.
Kasta vi från den numera vunna ståndpunkten åter en blick på den vetenskapliga tekniken, så framstår i klart ljus, huru dess företeelser på det innerligaste sammanhänga med våra lefnadsvanor och former, med hela vår kultur. Vi kunna härvid afse derifrån, att vi just i våra boningar äro omgifna af tusende spärrverk, hvilka gjort våra rum säkra, beqväma, lämpliga för belysning, luftvexling, uppvärmning o. s. v.; vi kunna afse härifrån, emedan den naturistiska arbetsdriften äfven förmått alstra det samma, ehuru mindre fullkomligt. Låtom oss i stället efterforska, hvarigenom våra bostäder erhållit sin karater. Der finnes t. ex. gasbelysning inom hus, på gatorna och i offentliga bygnader. Vi hafva ett kemiskt spännverk af fjerde ordningen (eld, retorter, gasklocka, ledning med kranar, alla mellandetaljer lemnade å sido) att tacka härför, allt storartadt och systematiskt förgrenadt genom hela staden. Vattnet för hus- och gatubehof, då det tages från en flod-vattenledning, visar oss ett drifverk af minst sjette ordningen. På våra jernvägar röra vi oss med drifverk af ännu högre ordning, reglera dessas väldiga tjenst med ännu andra, låta medelst drifverk på banor föra från ställe till ställe, land till land, verldsdel till verldsdel laster, tusen gånger större, än de lefvande varelserna kunna bära. Med fysikaliska drifverk hafva vi organiserat öfverföring af meddelanden, skrifna eller talade, öfver hela jordklotet.
Huru förfara vi i kriget? I millioner kemiska spännverk, små och stora, nästan alla af högre ordning, utbära vi drifkraft på den fjerran stridsplatsen, och utlösa dem medelst drifverk af högre ordning.
Ute på oceanen, aflägsnade hundratals mil från fastlandet, låta vi under veckor, månader föra oss genom vind och våg medelst spännkraften hos ett drifverk af högre ordning, hvilken kraft vi gratis afvinna naturen. Rikt fruktbara spännverk, ibland hvilka stenkolen äro ett, hafva vi uppspårat i naturen — redan tidigt fann den naturistiska menniskan vattenfallet, det spännverket på de höga bergen underordnade löpverket —, och vi skola kanske i framtiden hitta ytterligare andra, såsom för trenne årtionden sedan, så att säga, den då nyupptäckta petroleumen. Den var ett kemiskt spännverk af högre ordning, mycket lämpligt att utlösas under dess partiklars klara glöd. Egentligen bestod det af två eller flera kemiska spännverk, af hvilka några voro för lätt fastspärrade, så att de oafsiktligt utlöstes. Vi måste derföre underkasta naturprodukten en afskiljningsprocess, som på manganistisk väg utsöndrade de för lätt utlösbara partikelgrupperna, hvarefter spännverket först blir möjligt att försända och allmänt användbart. Polisföreskrifterna fordrade alltså, att spärrningen måste vara säkrare, om produkten skulle få släppas ut i handeln; men huru nyttig har den ej sedan blifvit! Detta i naturen så godt som färdigt funna, flytande spännverk ersatte andra, hvilka vi för belysningsändamål förut afvunnit den organiska naturen, växtfrön, med ansenliga manganistiska apparater.
Vändom oss åt ett annat håll! Eldsvådan är en oafsigtlig utlösning af ett kemiskt spännverk, hvilket vi funnit så många kroppar vara. Spärrklinkan har mot vår vilja blifvit utlöst; med tilltagande hastighet, ofta rasande, utlöper det kolossala, utlösta spännverket. Men vi tränga fram med andra drifverk, förut drifna blott med menniskokraft, men nu likaså ofta med kemiska spännverk (eld och ångpanna) under anlitande af drifverk af högre ordning, för att spärra det utlöpande spännverket. Mången gång använda vi också kemiska spännverk med omedelbar verkan på det för släckningen tjenande vattnet, de s. k. gassprutorna eller kemiska sprutorna, såsom amerikanarne kalla dem. I senare fallet är drifverket för vattnet af vida lägre ordning — ett exempel på, huru konkurrerande drifverk söka göra hvarandra rangen stridig i samma åsyftade ändamål, nemligen att förminska antalet drifverk, d. v. s. höjden af ordningsantalet —. Öfver allt således den manganistiska tanken, den manganistiska principen, hvarmed vi dels uppehålla, dels underlätta, dels försvara lifvet, och hvarmed vi också tillintetgörande gå fram emot andra.
Vår industri slutligen, som frambringar såväl förbrukningsartiklar som också åter igen de manganistiska apparterna, huru mycket kulturbefordrande har den ej alstrat med den manganistiska principen! Här måste vi förfara på ett mera noggrant sätt, vi måste nemligen försöka att finna en måttstock.
Såsom den väsentligaste faktorn för manganistiskt arbete tjena stenkolen. Dessa uppfordras nu i en mängd af något öfver 400 millioner ton årligen samt användas öfvervägande för industriela ändamål. Öfverskottet öfver de 400 millionerna räcker till för uppvärmningsbehofven. Sålunda hafva vi för hvar och en af årets 300 arbetsdagar 11⁄3 millioner ton stenkol, som förbrukas för kemiska, mekaniska och fysikaliskt tekniska ändamål. Beräkna vi hela det dermed alstrade arbetet för öfversigtens skull i dynamisk effekt, så erhålla vi[3] en sådan af i rundt tal 90 millioner hästkrafter (20 millioner deraf aflemnas enligt statistiska uppgifter och beräkningar hufvudsakligen i dynamisk form). Antages en hästkraft motsvara arbetsstyrkan hos 6 menniskor — starka männer —, gifver detta 540 millioner manskrafter, verksamma under 12 dagtimmar. Denna väldiga kraftprodukt är det således, som vi 250 millioner atlantiker ensamma – ty de andra 1 250 millionerna naturister bidraga ingenting härtill — tillfört menskligheten genom den manganistiska principen. Antager man vidare, att hvar tionde af de 1 250 millionerna menniskorna dagligen utöfvat ett sådant fortgående starkt arbete, som här ofvan angifvits, hvilket dock sannolikt är ett för högt antagande, så uppstode häraf en arbetseffekt af 125 millioner menniskokrafter. Vi atlantiker, sjettedelen af jordens innevånare, uträtta således med vårt manganistiska arbete långt mera än fyra gånger så mycket som de andra förmå åstadkomma. Manganisternas öfvervigt öfver naturisterna är alltså ej tillfällig utan förvärfvas och inbetalas genom nyttigt arbete samt vinner derigenom äfven, rent menskligt taget, sitt berättigande. Detta så mycket mera, som vår arbetsprodukt för till detta — jag talar om det stora hela i företeelsen, ej om dess ännu möjligen befintliga brister — : till utbredning och under utbredning af kultur och seder. Sålunda blir då den vetenskapliga tekniken kulturens bärare, den kraftfulla outtröttliga arbeterskan till tjenst för menniskoslägtets seder och bildning.
Detta den vetenskapliga teknikens inre värde, kulturutvecklande betydelse gifver naturligen vid handen, att för undervisningsväsendet inom den vetenskapliga tekniken öppnats ett stort betydelsefullt fält. Då vi alltså nu öfvergå till frågan om den tekniska undervisningen, må vi genast erkänna, att först och främst dess högsta trappsteg, den inom de tekniska högskolorna, icke är tänkbart utan full vetenskaplighet; ty den manganistiska tekniken måste, för att nå sitt mål, införa naturkrafterna noga i öfverensstämmelse med lagar för deras operationer. Den tekniska högskole-undervisningen måste derföre hafva de trenne förut omnämda naturvetenskaperna samt den allt mätande mästarekonsten, matematiken, till grundmotiv. Till detta skola naturligen öfriga fackämnen sluta sig, hvart och ett i sin tur stödande sig på sin egen rättmätiga grund, på det att man städse vid de framträdande uppgifterna må kunna utgå från vetandets högsta ståndpunkt. De tekniska högskolorna, framsprungna ur den sig småningom utvecklande manganistiska teknikens behof, hafva historiskt betraktadt, uppstått långt senare än universiteten; och väsentligen är det först detta århundrade sett dem mogna, och detta knappast fullständigt öfver allt, ty de hafva på sista tiden ej helt och hållet kommit från en viss utvecklingsoro. Anmärkningsvärdt är dervid, att de trots deras medvetet stränga vetenskapliga rigtning ännu ej kommit till full enighet med universiteten. Det har till och med med mycket god vilja ej hos oss velat lyckas, att verkligen sammansmälta båda. Jag erinrar mig med afseende härpå mycket lifligt ett spirituelt festtal utaf numera aflidne Köchly om Züricher Polytechnikums sammanlefnad med der varande universitet i ett hus. Denne Köchly, som tillsammans med Rüstow studerat teknisk filologi, nemligen öfversatt Philo från Byzantium och Hero, äfvensom Aeneias rörande städers försvar, Cesar och många andra författare, hvarest alltid de tekniska frågorna stodo i första rummet, han sade om förhållandet mellan de båda högskolorna: »och om vi ej kämpa sida vid sida, så kunna vi dock göra det rygg mot rygg». Ännu i dag, 24 år senare, kämpa de der, likasom på åtskilliga andra platser, rygg mot rygg. Derför kan dock ej såsom fullt hållbart angifvas det skälet, att åldersskillnden är för stor, eller att universiteten hafva förfelat den rätta tidpunkten för att jemte de fyra gamla fakulteterna inrangera de nödvändiga polytekniska. Djupare grunder måste det vara, som tala mot sammansmältningen. Jag ser dem i den inbördes olikheten mellan studiernas ändamål.
Undervisningen vid universitetet vill nemligen inom alla dess grenar utan undantag vårda det menskliga vetandet; universitetet bedrifver, för att sammanfatta det i ett ord, insigtens vetenskaper. I teologien, i rättsvetenskapen, i medicinen, äfvensom i alla den filosofiska fakultetens grenar är kunskapens befordran ändamålet. Helt annorlunda med undervisningen vid den tekniska högskolan: den vill lära och
- ↑ Med pyrefonen, hvars understycke, kalladt eschára, innehöll urholkningen, i hvilken det andra friktionsstycket, trypanon eller borren, instacks och derpå kringdrefs drillartadt. Månne ej i någon förborgad vrå af de grekiska bergen pyrefonen ännu kan hafva bibehållit sig? Det vore särdeles förtjenstfullt att framdraga det i dagen. Elddonen med flinta, stål, fnöske och svafveltrådar, hvilka jag i min tidigaste barndom ännu såg användas i mitt föräldrahem, hafva väl i några spridda exemplar ännu undgått att utträngas af de små tändstickorna; och det vore väl, om några prof deraf kunde komma att förvaras i etnografiska museer.
- ↑ Den moderna kemien har med märkvärdig energi kastat sig på att framställa kemiska spännverk med högsta spännkraft och ögonblicklig utlösning, d. v. s. att konstruera explosionsämnen. Den andra uppgiften låter också tänka sig, nemligen att bilda spännverk af hög energi men mycket långsam utlösning. Sådana skulle kunna såsom värmefördelare vara af stor betydelse, fredliga och lifgifvande i stället för förstörande.
- ↑ Under antagandet af en kolförbrukning af 11⁄4 kg per hästkraft och timme vid 12 timmars dagsarbete, d. v. s. 4,5 ton per år och hästkraft.
