— Jag bryr mig inte om någonting i världen utom om dig och att få vara hos dig.
Hon satt och såg på mig ett par sekunder, därpå slog hon sin arm om soffkarmen och lutade sitt ansikte mot kudden; jag hörde hur hon snyftade sakta. Hennes andra hand låg i hennes knä; jag tog den och förde den till mina läppar. Jag förstod icke meningen med hennes tårar. Det jublade inom mig. Hon snyftade fortfarande, men icke högt eller häftigt, utan stilla och tyst.
— Varför gråter du, älskade? viskade jag.
Hon vände ansiktet mot mig och tårarna runno nedför hennes kinder.
— Varför jag gråter, sade hon klagande och sorgset, Därför att jag är så elak och dum. Och — och ni är så god och ädel och och storsint. Och — här kvävdes hennes röst av snyftningarna och hon vände till hälften bort ansiktet — jag är så gammal, Augustin.
Jag kunde icke sätta mig in i hennes sinnesstämning; glädje fyllde hela min varelse, men jag varken skrattade åt henne eller blev otålig. Att hon utkämpade en strid mellan för mig ofattbara känslor förstod jag dunkelt. Att tala var farligt och kunde lätt göra det onda värre än det var. Jag smekte henne, men litade icke mer på min tunga än till att viska några ömma ord. Slutligen blev hon lugnare, satte sig upp och torkade sina ögon.
— Det är löjligt, protesterade hon. Det förstås, nog vet jag att många unga gossar äro lika löjliga som du, Augustin; men har det någonsin funnits en kvinna så löjlig som jag?
— Varför kallar du det löjligt?
— Åh, därför, därför — hon flyttade sig plötsligt närmare mig — därför att jag, fast jag har försökt så mycket, inte kan känna det det minsta löjligt! Jag älskar dig ju.
Här var således vad hon hela tiden tänkt på — det att vår kärlek skulle förefalla löjlig, icke det att det fanns något brottsligt uti den. Nu förstår jag varför hennes tanke fäste sig vid just detta; det var i själva verket icke till mig, som satt där hos henne,