framgår detta af de älsta minnesmärken på inhemskt språk, som med bokskrift upptecknats. I Äldre Västgötalagens hufvudhandskrift möter oss sålunda de anglosaxiska typerna ẏ, æ samt þ och ð. Däremot finnas här icke ƿ, ꝼ, ꞃ (= r) utan äro ersatta med latinskriftens v, f, r. Detsamma är förhållandet med de öfriga västgötaurkunderna från äldre fornsvensk tid såsom Lydekini anteckningar, Vidhemsprestens anteckningar, yngre Västgötalagen och Bjärköarätten. Då typerna þ och ð äro af särskildt intresse, skall jag något uppehålla mig vid dem. þ användes i äldre Vestgötalagen visserligen i regel som tecken för såväl tonlös som tonande interdental frikativa, alltså både i uddljud och i in- och slutljud. Men att detta ej varit det ursprungliga i Vestergötland framgår med önskvärd tydlighet af skrifningar som friðlösæn (jämte vanligare friþ), uið, hæræðs, mæð (jämte mæþ), þriðiungh för att endast taga de exempel, som möta å en enda sida i handskriften, pag. 6 v. Emellertid kunna vi också i samma handskrift se, hur förståelsen af ð såsom tecken för den tonande frikativan börjar utplånas och huru ð uppfattas blott som en variant af d ꝺ: vgilðan, bænð. I additamenterna till yngre VGL. träffas skrifningar som ðræper, ðom för dræper, dom; så ock i andra vastgötaurkunder. Efter många famlande försök att beteckna ljudet, försök som gett upphofvet till skriftformer som vardhar, houod, bezas, iordþær, røðhe, faðþurs m. fl., blir i de flesta urkunder þ det vanligaste om också visst icke enda tecknet för den tonande intendentala frikativan liksom den redan i hufvudsak fastslagits som tecken för den tonlösa.
Hur vacklande skrifbruket sålunda än är, kan man likväl ur de älsta västgötaurkunderna sluta sig till att på ett tidigare stadium än de representera þ och ð brukats på samma sätt som i fornnorskan. Noreen har också konsekvent genomfört denna stafning i det stycke af Vidhemspresten, som är aftryckt i Aschw. Leseb. Men som vi ofvan funno, var denna fördelning af de båda från den anglosaxiska minuskeln öfvertagna typerna en speciellt fornnorsk egendomlighet och vi måste häraf draga den slutsatsen att den västgötska skriften förmedlats af norrmännen. Detta är en slutsats som står i god samklang med historiska fakta. Kristendomen höll först sitt intåg i Norge och där adapterades först den latinska skriften sådan den förekom i England
