e-elementet ersatts med samma viggliknande figur som utgör strecket i ð och förkortningstecken. Denna figur står i regeln så långt uppe till höger om a-elementet, att man lätt uppfattar den som ett förkortningstecken. I norska urkunder är e-elementet alltid utan något för mig bekant undantag behandladt så, att äfven om dess öfre parti står fritt från grundtypen (a), det förefaller antagligt, att skrifvaren uppfattat och känt det som sådant, hvilket tydligen ej är förhållandet i fragmentet. Denna egendomlighet är också utmärkande för flera af händerna i cod. B 59, där den e-elementet representerande figuren visserligen icke har alldeles samma form men i regeln är frigjord till sitt öfre parti från a-elementet och ofta starkt upplyftad och liknande ett förkortningstecken eller strecket i ð. Stundom — så hos Vidhemsprästen — är den utdragen nedåt i ett långt streck, som genomskär stapeln i a och sträcker sig ett långt stycke nedom raden.
De nämnda viktiga afvikelserna från norsk skrifsed äro — som vi funnit — lika många öfverensstämmelser med svensk (västgötsk). De öfriga likheterna med norsk skrifsed bero såsom ð- och ꝼ-typerna därpå att Västergötland fått sin skrift från Norge och af ƙ-typen att döma från Norges hufvudbygd, det vestenfjeldske. De nämnda typerna äro f. ö. icke ensamt utmärkande för fragmentet utan antingen förekomma de i västgötska urkunder eller ock kan man sluta sig till att de måste ha förekommit i Västergötland, se ofvan s. 34 f. Af dessa omständigheter äger man rätt att sluta, att fragmentet är en äkta västgötsk produkt, framvuxen ur de skrifvanor som på 1200-talet rådde i detta landskap.
Men om detta är förhållandet, så äga vi rätt att söka sluta oss till dess ålder genom att jämföra det med öfriga urkunder från samma landskap. Af de båda för norska urkunder vid datering utslaggifvande typerna saknas i cod. holm. B 59 tyvärr den ena (ꝼ). Den andra (a) företer emellertid den äldre typen i fragmentet: a, under det att älsta handen i B 59 visserligen har typen a men därjämte — och vanligare — typen a[1]. Så förekommer på fol. 2 r. a[1] omkring 17 gånger oftare än a; på andra håll ställer sig proportionen gynnsammare för a: fol. 7 r. är a[1] omkring 3 à 4 gånger vanligare. Till detta ålderdomligare drag kunna vi ock lägga förekomsten af den anglosaxiska ꝼ-typen i
- ↑ 1,0 1,1 1,2 Wikisource-kommentar: Dessa varianter av a finns inte i Unicode. Se istället den inskannade bilden av sidan.
