verkligen ut som om teaterpersonalen plötsligen skulle bli husvill, men genom Konungens personliga ingripande uppgjordes en plan till ombyggnad i vissa delar af den gamla Dramatiska Teatern, och denna plan vann förvånande hastigt myndigheternas godkännande.
⁎
Associationen ombildades nu och började sina arbeten med höstsäsongen 1898. Till teaterns högste chef i egenskap af öfverinspektor och censor utsågs af Konungen öfverstekammarjunkaren, friherre Carl Carlsson Bonde, hvarjämte Konungen, med bifall till en af associationen gjord anhållan att utnämna en intendent, till denna befattning förordnade skådespelaren Nils Personne, som sedermera kvarstod på denna post till sommaren 1904.
Teatern, som redan genom upplåtelsen år 1888 till den dåvarande associationen förlorat sin karaktär af statsteater, ehuru den fortfarande skulle anses som en kunglig teater, förlorade nu äfven till namnet denna egenskap, enär den från 1 juli 1898 kallades endast Dramatiska Teatern, och den hade nu icke något annat samband med statsmakterna än att Konungen utsåg den ofvan omnämnde »öfverinspektorn och censorn» samt stadfästade associationens framställning beträffande teaterns styresman. De före år 1898 anställda artisterna skulle dock fortfarande vara delägare i Kungl. Teatrarnes pensionsinrättning.
Personne gjorde till sin uppgift att framföra så många svenska originalstycken som möjligt och under de sex år, han stod i spetsen för Dramatiska Teatern, gåfvos ej mindre än ett femtiotal olika svenska stycken därstädes. Sålunda uppfördes åtskilliga af Strindbergs verk, däribland »Brott och brott» (första gången den 26 febr. 1900), »Till Damaskus» (19 nov. 1900) och »Karl XII» (13 febr. 1902), Gustaf af Geijerstams lustspel »Svärfar» (11 sept. 1899), Per Hallströms »En veniatiansk komedi» (1 mars 1904) m. fl. stycken af samma
