den olycka som träffat honom, och det lyckades honom slutligen att visa den förvånade världen något hitills osedt — en låghalt skådespelare, som trots detta lyte steg upp till höjden af sin konst, och som, sedan han nu måste lägga band på sin kroppsliga liflighet, allt mera utvecklade sin själs och sitt eldiga snilles alla resurser, för att blifva hvad han under detta andra skede af sitt konstnärslif utan gensägelse var: vår förnämste karaktärsskådespelare».
Under somrarna uppträdde Torsslow med sitt sällskap på Djurgårdsteatern, åren 1835—1857 i förening med Pierre Deland, sedermera, t. o. m. sommaren 1843, som ensam styresman. Det var på denna blygsamma skådebana som han förvånade och hänförde sin publik med roller sådana som Strozzi i »Strozzi och Martino», Richelieu i Bulwers 5-aktsdrama »Richelieu», Jovial i komedien »Jovial, stadstjänare och poet» (i hvilket stycke kupletterna voro författade af honom själf och L. A. Weser), Lord Bolingbroke i Scribes »Ett glas vatten» samt Michel Perrin och Correggio i de liknämnda styckena. Den öfriga delen af året gaf han föreställningar dels i Göteborg och några af de större svenska landsortsstäderna, dels i Helsingfors och Åbo. Teatern i Åbo, som hade invigts med ett sällskapsspektakel den 21 januari 1839, förhyrdes en månad därefter af Torsslow, som då spelade där till midten af maj och som äfven sommaren 1843 gästade staden.
Ända till år 1841 hade Kungl. Teatern monopol på de sceniska föreställningarna i själfva hufvudstaden — Djurgården räknades ej förr än år 1868 till Stockholms stad, och därför fick där finnas en teater, å hvilken med vederbörligt tillstånd spelades under sommarmånaderna. Den i vår litterära och politiska historia väl bekante kapten Anders Lindeberg hade upprepade gånger ingått till Kungl. Maj:t med begäran att få upprätta en enskild teater i Stockholm, men fått afslag. Nu blef det Torsslow förbehållet att bryta detta hinder. Vintrarna 1839—1840 och 1841—1842 gaf han nämligen offentliga föreställningar i Kirsteinska huset (på hvars tomt ett fyrtiotal år därefter det nuvarande Hôtel Continental byggdes, delvis med bibehållande af det gamla minnesrika husets murar). Första året skedde detta visserligen mera privat under skydd af amatörsällskapet Thalia, och föreställningarna, som voro abonnerade och icke
