Kinmanssons egentliga glansperiod inföll under den tid han var
vid Mindre Teatern. Det var här han förtjuste den dåtida
teaterpubliken som Sullivan, som Giulio i »Klostret Castro»,
och isynnerhet som Romeo i »Romeo och Julia», Axel i »Axel
och Valborg» och Tristan i »Kung Renés dotter». Hans
präktiga, sonora stämma, en af de klangfullaste som någonsin ljudit
från svenska scenen, hans manliga gestalt och ädla hållning
och framför allt den glöd, den värme och de innerliga
tonfall, han visste lägga in i den stolta jambiska versen, gjorde
honom till en oöfverträffad primo amoroso i det
romantiskt-lyriska sorge- eller skådespelet. »När därför de glödande
älskarne så småningom började försvinna från skådespelet,
inskränktes också hans verkningskrets, och han var icke fullt
densamme i fracken som han varit det i riddarmanteln eller i
den italienska renässansjackan. Några betydande uppgifter
löste han dock under sin anställning vid de kungliga teatrarne
från 1863 till 1881 och bland andra torde Gunnar Herse i
»Härmännen på Helgeland» kunna anses som en af hans bästa».
(Frans Hedberg). Bland hans öfriga roller må nämnas Georges
Bernard i »Börd och förtjänst», Hertig Johan i »Solen sjunker».
Laertes i »Hamlet», Härved Boson i »Bröllopet på Ulfåsa», La
Hire i »Orleanska jungfrun», Grefve Murray i »Maria Stuart i
Skottland», Johan Tönnesen i »Samhällets pelare» och Doktor
Palmieri i »Corrado». Hans sista år fördystrades af en
alltjämt tilltagande sjuklighet, tills döden befriade honom från
hans lidanden den 26 jan. 1887. — Gift 1. den 29 juni 1845
med skådespelerskan Zelma Bergnéhr (s. m. fru Hedin), men
skild; 2. den 4 jan. 1853 med skådespelerskan Helfrid Torsslow.
Daniel Rudolf Walin. K. T. 1 okt. 1844—30 juni 1863.
(Frånvarande 1 juli 1847—31 dec. 1848.) K. T:ne 1 juli 1863—1868.
Född i Västerås den 29 juni 1820 (son af director musices vid Västerås gymnasium, sedermera organisten och klockaren i Leksand Daniel Magnus Walin och Christina Gustafva Belländer). Student i Uppsala 1842. Debuterade den 18 sept. 1844 som grefve Rudolf i »Sömngångerskan», hvarvid han lyckades så väl att han genast erhöll engagement. »Walin tog från första stunden sin uppgift med ett allvar och en hängifvenhet, som inom kort ledde till de vackraste framsteg på den
