Men under tiden kom han att deltaga i studentspektaklerna på Stockholms nationssal i Uppsala. Hågen för den sceniska banan blef sålunda väckt och den 17 april 1845 debuterade Svante Hedin på Kungl. Teatern som Tybalt i Shakspeares »Romeo och Julia». Hans andra debutroll blef Arfprinsen af Baireuth i Gutzkows 5»-akts-lustspel »Värja och stångpiska». De båda debuterna ledde till engagement och från den 1 juli 1845 var Svante Hedin fäst vid den kungliga scenen, hvilken han sedan oafbrutet tillhörde tills han den 8 okt 1892 hade sin afskedsrecett på Dramatiska Teatern, då han uppträdde som Bourganeuf i »Duvals skilsmessa». Bland den mängd roller han under denna sin långa teaterbana utförde kunna följande, såsom varande bland hans mest bemärkta, nämnas: Cerfeuil i »En bengalisk tiger», Beauminet i »Hyresgäst och husegare», Colombet i »Den gifte mannen i staden och på landet», titelrollen i »Piccolet», Edgard Thévenot i »Så kallade hedersmän», De Champignac i »Fjärilsfebern», Chamouflet i »En kopp thé», Alfred Coq Heron i »Lika mot lika», Champagnac i »En teaterpjes», Champrosé i »Familjen Benoiton», Fougeron i »Fruarna Montanbreche», Abraham Westman i O. Wijkanders skådespel »En konung» (där Hedin alltså spelade sin egen morfar), Placide i »De båda döfve», Chastenay i »En autograf», Malcolm Gyllenkrans i »Advokaten Knifving».
Svante Hedin var helt visst en af de mest originella utöfvare af den sceniska konsten som vårt land ägt. Karaktärsskådespelare var han alls icke — tvärtom spelade han alltid på sin egen personlighet, hvad han än skulle framställa. För Svante Hedin var det en omöjlighet att vara något annat än — Svante Hedin. Men hans oefterhärmliga spelsätt, hans för honom så egna repliksägning och det glada, elektriserande humör, hvaraf hans framställningar alltid präglades, gjorde, att man ej ville ha honom annorlunda. En maskerad Svante Hedin hade varit något otänkbart, och helt säkert hade ej publiken känt sig hemmastadd därmed. Sådan han nu en gång var, förblef han en af publikens allra förnämsta gunstlingar under hela sin nära 50-åriga teaterbana, städse i oförminskad grad åtnjutande en stor popularitet, till hvilken nog mycket bidrog hans fina och belefvade umgängessätt utom scenen, hvilket i förening med hans kvickhet och slagfärdighet i repliken gjorde honom omtyckt
