scen dock så förändrats, att Stjernström åter längtade efter de kungliga tiljorna, där han å nyo antogs som skådespelare 1845, men erhöll på egen begäran afsked från denna sin anställning efter endast några få månaders tjänstgöring, hvarefter han återvände till Nya Teatern, som från och med hösten 1846 benämndes Mindre Teatern, där han nu stannade i fem år och verkade ej blott som skådespelare, utan äfven som styresman för scenen. År 1850 bildade han eget teatersällskap och gaf under ett år föreställningar i Finland, men återvände med sitt sällskap sommaren 1851 till Stockholm och spelade på den lilla teatern i Humlegården. Under de båda följande åren gaf han å nyo föreställningar i Finland, hvarefter han återvände till Stockholm där han under hösten 1853 spelade i De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg samt sedermera i Norrköping och Göteborg och vann öfverallt framgång. Mindre Teatern, som under åren 1846—1854 hade styrts af Olof Ulrik Torsslow, öfvertogs i september sistnämnda år af Stjernström, som året därpå köpte teatern och skötte den för egen räkning till 1863, då han försålde den till Kungl. Teatern. Dessa år voro onekligen de mest lysande under Stjernströms långa direktörstid. Han arbetade med oaflåtlig vaksamhet och kraft på sin teaters upprätthållande och förkofran. Många unga konstnärsämnen funno hos Stjernström god handledning och bildade sig hos honom till framstående konstnärer. Man behöfver endast erinra om namnen Oscar Arnoldson, Fritz Arlberg och Victor Hartman.
Bland de roller Stjernström under denna tid utförde kunna nämnas såsom de mest framstående: Carl X Gustaf i det af hans hustru, Jeannette Granberg, författade 5-akts-skådespelet »Konung Carl X Gustaf», Mercutio i »Romeo och Julia», Petruccio i »Så tuktas en argbigga», Harpagon i »Den girige», Nathan den vise, Don Cesar de Bazano, Markis d’Auberive i »Moderna vinglare», Fiolin i »Längtan efter äfventyr», Farinelli i »Farinelli eller Kungen och sångaren», von Posert i »Spelaren» och Abbé Claude i »Abbéen på äfventyr». Han visade sig alltid som den mångsidige konstnären, hvilken förstod att på scenen skapa de mest olikartade personligheter och han var därjämte en förträfflig kuplettsångare. »Han var en käck konstnär, en ihärdig, oförtruten och oförskräckt personlighet.»
