Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 5.pdf/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
90
KUNGL. TEATRARNE

uppträda första gången som Richard i »Landtprästen i Wakefield». Sedan utförde han under sin elevtid flere roller, för hvilka han skördade ett bifall, som gjorde, att han, då han 1839 anställdes som skådespelare vid Kungl. Teatern, redan hade anseende som en mycket god och förhoppningsfull ungdom. Hans fack var gifvet: förste älskarens, och han blef snart en af publikens förklarade gunstlingar genom sin liffullhet och sin friskhet, sin elegans, sitt vackra utseende och sin förnäma hållning, Hans glansroller från denna tid voro: Fredrik i »Den okände sonen», Armand i »Volontären», Filip i »Johanna af Montfaucon», titelrollen i »Pariserpojken», Max Piccolomini i »Wallensteins död», Blount i »Penningen», Mortimer i »Maria Stuart», Jean Baudry i »En firma och ett hjärta» och Sullivan i komedien med samma namn, hvilket stycke samtidigt gafs på Kungl. Teatern och den d. v. Mindre Teatern under Torsslows ledning. På sistnämnda scen utfördes Sullivans roll af Gustaf Kinmansson, den andre af den tidens utmärkte »förste älskare», kraftfullare och eldigare än Sundberg, men saknande dennes måttfulla elegans och fina världsmannaton.

Sundberg hade i det längsta förmånen att vara ung på scenen, men så småningom öfvergick han till karaktärsrollernas område och père-noble-facket. »Skarp individuel karakterisering var knappast hans sak, men när rollen låg för hans temperament, blef hans framställning ofta nog en lefvande och fullödig skapelse. Detta gäller t. ex. hans Grefve d’Ars i »Det besegrade lejonet», hans Markis d’Auberive i de båda komedierna »Giboyers son» och »Moderna vinglare» och hans Markis de Champrosé i »Richard Sheridan». I alla dessa tre roller representerade han fransk sirlighet och gammaldags elegans i uppträdandet, ridderlig nobless och hjärtevärme — i de båda sistnämnda rollerna tillkom dessutom en öfverlägsen sarkasm, som i Sundbergs mun kom förträffligt till sin rätt — hvassa, bitande repliker lågo utmärkt för hans röst.— — — Han var, som en af hans kamrater i en tillfällighetsvers uttryckte sig, på och utom scenen jämt markis. När han fick spela gamla ädlingar och hofmän, sirliga, prydliga, spänstiga och mjuka, med rapp tunga, kvicka tankar och ungdomligt lynne, då var Sundberg i sitt esse, och dem framställde han med en illuderande skärpa och konsekvens. Med honom försvann den