Hoppa till innehållet

Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 6.pdf/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
118
KUNGL. TEATRARNE

öfvertygande konst utmejslad i sina finaste smådelar. Där var mästerskap i både yttre och inre hållning, och sällan har väl någon författare funnit ett så troget återgifvande af hvad han tänkt och skildrat. Det är ett par andra skapelser bland Knut Almlöfs många mästerverk som sannolikt också förtjäna att minnas som bevis på hvad här kunde åstadkommas under senare hälften af adertonhundratalet, också två vidt skilda framställningar, nämligen Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg» och Shylock i »Köpmannen i Venedig», den förre en bland de mest kännetecknande skildringar af den förmögna borgareklassens förhållande till aristokratien i århundradets midt, den senare en djupt fattad medeltidsbild, och bägge dessa utförda med samma storartade verkan. Och så kommer slutligen »Advokaten Knifving», där titelrollens framställning verkligen var en af vår skådespelarkonsts bästa vinningar under lång tid.»

De båda roller som Knut Almlöf tyckte mest om och som han hälst spelade voro Poirier och Perrichon — detta enligt hans egen utsago till utgifvaren af dessa anteckningar. Så utmärkt han än var i dessa båda uppgifter, ställa de likväl ingalunda någon af hans andra bästa skapelser i skuggan. Den slipade brännvinsadvokaten Knifving — otvifvelaktigt en af hans allra yppersta typer och i hvilken han inlade »en äkta djup humor samt en sann och gripande ironi öfver menskliga befängdheter och svagheter» —, den gamle spydige »hackspetten» Daniel Hejre, den oefterhärmligt oförskämde landtsortsaktören Gaspard och den genomkomiske markisen-snushandlaren-fregattkaptenen Fromont voro alla oförlikneliga framställningar, präglade af det mest fulländade konstnärskap. Utom förut nämnda roller må äfven följande omnämnas, såsom tillhörande hans mera bemärkta: Rudolf Mörk i »Sparlakanslexor», där han med humoristisk undergifvenhet framställde en kujonerad äkta man, Onkel Sam i den liknämnda komedien, Benoiton i »Familjen Benoiton», Figaro i Beaumarchais’ »Figaros bröllop» och slutligen titelrollen i Anna Wahlenbergs 4-aktskomedi »Farbror Pål», som blef den sista roll han inlärde då stycket upptogs vid gästspelet våren 1896.

Redan vid 53 års ålder då han stod på höjden af sitt konstnärskap var han emellertid, på våren 1882, fast besluten att