för alltid lämna scenen. Hans hustru, fru Betty Almlöf, afled nämligen den 1 april nämnda år, och förlusten af denna hans trogna följeslagerska genom lifvet såväl som på scenen grep konstnären så djupt att den betog honom lusten för fortsatt scenisk verksamhet. Den 20 påföljande maj hade han sin afskedsrecett på Kungl. Stora Teatern då han uppträdde som Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg» och som Baumann i enaktsfarsen »Han är inte svartsjuk».
Länge dröjde det dock ej förrän han åter beträdde scenen. Vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum blef han anmodad att uppträda som Ali Pascha i Gustaf III:s »Den bedragna paschan», ett af de program som i anledning af nämnda jubileum gafs på Kungl. Stora Teatern i slutet af september och början af oktober 1882; han utnämndes då till riddare af Vasaorden — i maj s. å. hade konung Oscar tilldelat honom medaljen »Litteris et artibus». Sedermera uppträdde han så godt som hvarje år under längre eller kortare perioder, dels på de kungliga teatrarna, dels på Stora Teatern i Göteborg (14 okt. 1889—10 febr. 1890) och vid Hjalmar Selanders sällskap på de större landsortsscenerna. I början af 1890-talet flyttade han till Mariefred, där han sedermera — med undantag af åren 1893—96 då han åter var bosatt i Stockholm — bebodde sin egen villa, Almnäs. Här blef han nu under något år tjänstförrättande intendent på Gripsholms slott och i samband härmed utnämndes han år 1891 till hofintendent. Då han 1892 lämnade denna befattning dekorerades han med Nordstjärneordens riddarkors. Vid Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december 1896 tilldelades honom akademiens guldmedalj »för hans nit om svenska språkets talande».
Knut Almlöf var ej blott en af vårt lands störste karaktärsskådespelare, han var äfven en sällsynt säker konstdomare, vare sig det gällde teaterstyckens inre beskaffenhet eller deras utförande på skådebanan. Han hade äfven under flera utländska resor, som han jämte sin hustru företog, haft tillfälle att göra sig förtrogen med konsten på Europas förnämsta teatrar. Äfven som öfversättare utvecklade han en ej ringa verksamhet och införlifvade med vår teaterlitteratur öfver fyrtio utländska stycken. Spelåren 1874—1877 var han föreståndare för Kungl. Teaterns elevskola.
