hade sedan under sin långa lefnad glädjen att se honom hyllad som en af samtidens störste sceniska konstnärer. I elevskolan tycktes han dock ej ha särskildt utmärkt sig, och han ansåg sig icke heller där kunna erhålla den utbildning, hvarefter han i hög grad längtade. Efter sex års undervisning, hvarunder han äfven uppträdde då och då i några obetydliga roller, lämnade han elevskolan och öfvergick till Mindre Teatern, där Olof Ulrik Torsslow då redan verkat ett par år som scenisk styresman och hvilken teater denne utmärkte konstnär öfvertog för egen räkning hösten 1846. På Mindre Teatern uppträdde den då nittonårige Swartz första gången 1845 som Carl von Blixten i Melesvilles »Farbrodern rival». Torsslow såg genast hvad som kunde göras af den unge mannen, hvilken med sin oöfvervinnerliga håg för scenen förenade allvarlig kärlek till arbete och en stark själfkritik. Under den store skådespelarens ledning gjorde Edvard Swartz raska framsteg och väckte stora förhoppningar. Han fick utföra ett stort antal roller, och man fäste sig isynnerhet vid hans uppträdande som den sinnessjuke Anton i »Brottslingarne eller Rosen på Tistelön» (en bearbetning efter fru Emelie Carléns roman), som Edgar i »Kung Lear», som d’Artagnan i »De tre musketörerna», som Hertigen af Maine i Charlotte Birch-Pfeiffers »Markisinnan de Villette» m. fl., och man hade med förvåning och glädje följt hans framsteg från år till år. Bland nyss nämnda roller var det isynnerhet Edgar i »Kung Lear» som föranledde den unge, men redan då djupt reflekterande och allvarligt framåtsträfvande skådespelaren, att ägna sig åt det högre skådespelet, hvilket ju sedermera blef hans lifs stora uppgift.
Efter sina åtta läroår hos Torsslow, hvarunder han uppträdde i ej mindre än omkring 200 roller, blef han af dåvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, tillbjuden att återvända dit och Swartz antog det gjorda erbjudandet. Ar 1853 återkom han alltså till den kungliga scenen, där han debuterade den 7 november s. å. som Hamlet. Valet af denna roll ansåg man vara ganska djärft såväl af direktionen som af den tjugusjuårige skådespelaren, men försöket lyckades öfver all förväntan, debuten blef en stor och afgjord framgång, och sedermera var Edvard Swartz’ ställning vid vår främsta scen gifven, fastän han visserligen under ifrigt fortsatta studier