Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 6.pdf/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122
KUNGL. TEATRARNE

gjorde allt att ytterligare befästa den. Hamlet blef sedan den roll som han utförde med största förkärlek, men ingalunda var den, såsom det stundom förmenats, hans enda egentliga skapelse af hvilken alla de senare rollerna blefvo beroende. Han skapade många andra och inlade i hvar och en af dem en karakteristisk individualisering, en ny yttring af ett ädelt och flärdfritt konstnärskap. Bland hans första roller efter debuten var Lord Rochester i »Jane Eyre» (26 jan. 1854), äfven denna en afgjord seger, och sedan var han vid sidan af Elise Hwasser, Georg Dahlqvist och Axel Elmlund det stora dramats stöd vid den kungliga scenen under de närmaste årtiondena. Hans tragiska repertoar blef också stor och rik. Af hans Shakspeare-roller kunna nämnas Jago i »Othello», Konung Richard den andre — ett värdigt motstycke till hans Hamlet — Timon af Athen, Konung Richard den tredje — i hvilken roll »han gick nära nog till karrikering af den vanskaplige tyrannen och kvinnotjusaren» — samt Leontes i »En vintersaga»; föröfrigt voro bland de förnämsta af hans sceniska uppgifter titelrollerna i Goethes »Egmont», Schillers »Fiesco», Byrons »Sardanapalus», Molières »Tartuffe» och Delavignes »Ludvig den elfte» — en bland hans yppersta karaktärsroller, »ett i hvarje tum fulländadt mästerstycke i mask, tal, åtbörder och minspel» — Dunois i »Jungfrun af Orleans», Calligula i »Fäktaren från Ravenna» — en präktig framställning — Ludvig den elfte i »Gringoire» och Maxime Odiot i »En fattig ung mans äfventyr». I svenska stycken uppträdde Swartz som Hertig Magnus i »Brödraskulden», Kung Waldemar i »Ung Hanses dotter», Gustaf Vasa i »Dagen gryr», Pimentelli i »Amaranterorden», samt utförde titelrollerna i »Daniel Hjort» och »Karl Folkunge» m. fl. Hvad han på komediens område kunde åstadkomma visade han som Oswald Barnau i det tyska lustspelet »Slägtingar», en roll, som ej var i något afseende märklig, men som han dock genom sitt naturliga och nobla uppträdande, fritt från allt slags effektsökeri, förstod att höja och gifva ett intresse som den ej i sig själf ägde.

»Det mest utmärkande för Swartz som konstnär var helgjutenheten i hans skapelser. Han lämnade ingenting åt slumpen eller inspirationen, utan genomarbetade på det sorgfälligaste sina uppgifter och behärskade dem därför också fullkomligt,