Gustaf Sandström. K. T. 1 juli 1853-30 juni 1863 K. T:ne 1 juli 1863-1875.
Född i Linköping den 7 juni 1826 (son af organisten Nils Peter Sandström och Christina Maria Rosengren). Efter att ha genomgått Linköpings trivialskola och gymnasium kom han till Anders Gustaf Wallins resande teatersällskap, vid hvilket han var anställd åren 1845—1851 (i januari 1850 hade sällskapet öfvertagits — »under öfverinseende och ledning», såsom det stod på affischerna — af Oscar Andersson); 1851—1852 vistades han i Köpenhamn för att hos Rung, den danska Kungl. Teaterns sångmästare, utbilda sin omfångsrika och ovanligt starka sångröst, hvilken förut af fadern erhållit den första utbildningen. När studietiden var förbi, tog han anställning vid ett danskt sångsällskap, med hvilket han året därpå uppträdde i Kristiania. Sommaren 1853 uppträdde han åter hos Oscar Andersson, som då hade förhyrt Humlegårdsteatern i Stockholm. Det uppseende Sandströms lika mäktiga som välljudande röst väckte på denna lilla scen — där han bl. a. uppträdde som Titus Brandstock i Nestroys sångfars »Talismanen eller De begge rödhårige» — föranledde Kungl. Teaterns direktör, friherre Knut Bonde, att erbjuda sångaren debut å operascenen. Denna ägde rum den 25 nov. 1853 i Millers parti i »Nürnbergerdockan». Framgången var fullständig och Sandström fick räkna sin ordinarie anställning vid den kungliga scenen redan från den 1 juli s. å., fastän han uppträdde å Humlegårdsteatern ända t. o. m. september.
Under de 22 år han sedermera var anställd vid den lyriska scenen utförde han en mängd större partier, bland hvilka kunna anföras: Ashton i »Lucie», Plumkett i »Marta», Jakob i »Josef i Egypten», titelrollerna i »Wilhelm Tell» och »Rigoletto», Grefve Luna i »Trubaduren», Carl den femte i »Ernani», Bazil i »Barberaren i Sevilla», Nelusko i »Afrikanskan», Valentin i »Faust», Capulet i »Romeo och Julia», Ulf i »Den bergtagna», Telramund i »Lohengrin» och Germont d. ä. i »Den vilseförda». Alla dessa mer eller mindre fordrande uppgifter utförde han med en aldrig svikande plikttrohet, och han sparade sig icke i de ansträngande partierna, ja, han forcerade ofta sin ståtliga stämma väl mycket, exempelvis i Bazils bekanta »förtalaria» i »Barberaren», i hvilken han öfvergick från det svagaste piano till det mest våldsamma fortissimo. Sandström var en
