ställen, och hennes uppträdande var alltid en fest för den ort, dit hon kom. På Kungl. Teatern i Stockholm uppträdde hon mot arfvode för hvarje uppträdande hösten 1860 samt under spelåren 1862—64, hvarefter hon tog fast anställning, till en början på fem år, hvilket sedan förnyades. Hon besökte dock under tiden åter utlandet och var vid världsutställningen i London år 1862 en af de förnämsta sångerskorna bland de många, som där uppträdde. Under sin första anställning vid vår operascen vann hon som Norma och som Isabella i »Robert» den största uppmärksamheten. Under hennes engagement åren 1856—59 var det i synnerhet som Marie i »Regementets dotter» och som Guillemette i »Advokaten Pathelin», hvilket parti Foroni komponerat för henne, hon vann nya lagrar, under det hon städse skördade lika rikt bifall i sina äldre partier. Utom de redan nämnda må bland hennes rika repertoar anföras följande, som hon med öfverlägset mästerskap här utförde: Anna i »Don Juan», Nattens drottning och Pamina i »Trollflöjten», Agatha i »Friskytten», Rezia i »Oberon», Bertha i »Profeten», Leonora i »Stradella», Klytemnestra i »Iphigenia i Aulis», Selika i »Afrikanskan», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Bertha i »Nürnbergerdockan», Leonora i »Kung Carls jagt», Linda, Elvira i »Ernani», Mathilda i »Wilhelm Tell», Leonora i »Trubaduren» och Constanza i »Enleveringen ur Seraljen».
Med undantag af Jenny Lind har nog en sådan stämma som Louise Michaelis så klar, så ren, så fyllig och så själfull, så jämnt utvecklad och så väl skolad, aldrig klingat från den svenska operascenen. Hennes hjärtas godhet framlyste ständigt bredvid konstnärskapet. Hon visade alltid ett vänligt tillmötesgående mot dem, som voro henne underlägsna, och med sin konstnärliga gifmildhet slösade hon, när någon kom för att taga denna i anspråk. Otaliga voro de konserter på hvilka hon uppträdde till förmån för behöfvande eller för välgörande ändamål i allmänhet. Hon nekade aldrig, äfven då hennes hälsotillstånd fordrade hvila från ansträngningarna. En hel del utmärkelser från svenska och utländska monarker kommo helt naturligt Louise Michaeli till del. Af konung Carl XV hedrades hon med den då ej så vanliga konstnärsdekorationen »Litteris et artibus» och af kejsar Napoleon III erhöll
