från 1818 till sin död 20 juni 1838). Redan i föräldrahemmet väcktes hos honom kärleken till skådespelarkonsten, men hans fader, »den svenske Talma», uppmuntrade honom ingalunda i detta afseende. Sin moder förlorade han då han var endast nio år, men styfmoderns, fru Charlotte Almlöf, född Ficker, konstnärliga föredöme inverkade mera än hvad fadern ansåg för sonen nyttigt, och redan tidigt bestämdes att unge Knut skulle »läsa till präst». Vid nitton års ålder utgick han från Stockholms gymnasium och tog studentexamen i Uppsala år 1848. Det gick dock icke fort med de teologiska studierna, och ej heller idkades de så särdeles grundligt. Den unge studenten sörjde däremot mera för sin världsliga bildning och förde föröfrigt ett gladt Uppsalalif. Men så skulle han enligt faderns önskan »ut och konditionera», d. v. s. antaga en informatorsplats. En sådan tillträdde han också hos den friherrliga familjen Löwen å Gärdesta i Södermanland. Här fick han tillfälle att praktisera på den tilltänkta lefnadsbanan genom att predika om söndagarna i Lestringe sockenkyrka. Det var nämligen faderns uttryckliga önskan att den unge »magistern» borde öfva sig i predikande. Och mer än en gång beträdde Knut Almlöf predikstolen och talade Guds ord till menigheten.
Scenen lockade dock mer än predikstolen och sedan han lyckats öfvervinna det faderliga motståndet debuterade han den 5 nov. 1851 hos Pierre Deland, hvilken då med sitt sällskap uppträdde på Uppsala teater. Det var i två franska lustspel, som Leonard Richardet i »Frieri och förställning» och som Jovial i »Jovial, stadstjänare och poet», debuten skedde. Någon utomordentlig lycka gjorde han visserligen icke, men han var dock glad öfver att befinna sig på ett område, dit han så lifligt längtat. I Pierre Deland fick han den förträffligaste lärare, men han stannade ej mer än ett år vid dennes sällskap, emedan fadern, som ville att sonen åtminstone skulle vara kunglig aktör, skaffade honom anställning vid Kungl. Teatern. Efter ett år återgick han dock till Deland, och denna gång stannade han hos den utmärkte läromästaren till hösten 1861, då Deland upplöste sitt sällskap och själf tog anställning vid den kungliga scenen. De nio åren hos Pierre Deland afgjorde Knut Almlöfs konstnärliga betydelse.
Så stor lusten än varit, gällde förmågan dock icke stort i