elevskola. Hon ägnade sig åt alla dessa uppgifter med en kraft, energi och framgång, som förvärfvade henne namn af att vara en synnerligen god instruktris, och som ställde både konsten och konstnärerna i stor tacksamhetsskuld till henne. Sista gången hon uppträdde på scenen var den 7 mars 1887, då hon som Fru Pernelle i »Tartuffe» mottog uttrycken af publikens tacksamhet, erkännande och saknad. Hennes afgång från scenen föranleddes till stor del däraf, att hennes synförmåga, som alltid varit svag, efter hand hade så aftagit, att hon hade svårt att vägleda sig. Den 1 dec. 1885 tilldelades hon af konung Oscar medaljen »Litteris et artibus». Död i Stockholm den 2 jan. 1915. — Gift den 16 mars 1873 med d. v. kammarskrifvaren, s. m. revisorn i K. Kammarrätten, den bekante skalden Filip Otto Waldemar Tammelin (född den 24 febr. 1839, död den 12 juli 1915).
Robert Gustaf Broman. K. T. 1 juli 1857-30 juni 1863. K.
T:ne 1 juli 1863-1874.
Född den 5 sept. 1815 i Nyköping, där fadern Erik Gustaf Broman var borgare; modern hette Ingrid Räström. År 1833 blef han anställd vid C. A. F. Berggrens teatersällskap (den s. k. »magister» Berggren — han hade tagit studentexamen), kom 1835 till O. U. Torsslows sällskap, var våren 1844—46 hos Fredrik Deland och därefter hos C. G. Hessler till 1851, hvilket sistnämnda år han öfvergaf teatern och öppnade bryggerirörelse i Tavastehus. Men då detta företag ej hade önskad framgång ingick han åter vid Hesslers sällskap 1852. Förestod jämte J. W. Weselius Södra Teatern 1853—54, kvarstod vid samma scen spelåret 1854—1855, då Södra Teatern öfvertagits af Zetterholm, och tog därefter anställning vid Mindre Teatern, som hösten 1854 öfvertagits af Edvard Stjernström, och förblef där till 1857, då han öfvergick till Kungl. Teatern. »Broman var framför allt natursann, han var realist i ordets bästa bemärkelse, och det låg på botten af hans skaplynne ett drag af djup och lifskraftig humor, som adlade hans ofta kanske nog realistiska skapelser och gaf dem på detta sätt konstverkets prägel. Han hade både förstånd och hjärta och båda pulserade varmt i allt hvad han framställde på scenen.» (Frans Hedberg.) Vidden af den komiska kraft, af hvilken han var
